Hösten och atelieristautbildningen har gett mig många tankar som nu blivit en del av mig. Jag känner mig lyckligt lottad som har en kollega som läst till pedagogista, då det känns som om mycket av det vi läst varit ganska lika. Det är väldigt skönt att ha någon att diskutera med. Därför har också basgruppen varit väldigt viktig tycker jag, då vi fört många bra diskussioner om allt möjligt. Vi har ju väldigt olika förutsättningar när det gäller våra arbetsplatser, vilket bara berikat våra diskussioner än mer tycker jag.
Något som jag jobbat mer med nu sedan jag börjat utbildningen är materialkännedom hos barnen. Vi skapar fortfarande utifrån olika uppgifter som barnen får i samband med projektet vi jobbar i, men övrig tid försöker jag istället låta barnen utforska material på så många sätt som möjligt. Bland annat har jag och min kollega valt att rensa bort bland färgerna och låta grundfärger samt svart och vitt vara kvar. Tillsammans med barnen får vi sen upptäcka och lära oss blanda andra färger man vill ha. Har haft denna tanke innan också, men så började vi ta in andra färger och så har det bara fortgått utan större diskussion. Men nu har vi alltså backat ett steg igen, för att ge barnen så mycket kunskap om färg som möjligt.
Jag har också blivit mycket öppnare mot barnen som vill leka med materialet i ateljén på olika sätt, tex bygga med träspill, använda mosaik som pengar och dylikt, utan att de vill att det ska bli något som de kan spara. Enda förutsättningen är att materialet ska stanna kvar i rummet (samma material finns också på andra ställen) samt att det ska städas undan efteråt, dvs samma premisser som gäller i våra andra rum. Tänker att detta gör att barnen kan bli än mer förtrogna med materialet, så när de sen vill skapa något av materialet, så vet de redan hur det är att bygga med det.
Något annat som upptar mina tankar mycket sen jag började utbildningen är hur jag ska få med kollegor och föräldrar på tåget. Jag har helt klart med mig särskilt mina kollegor när det gäller utforskandet av material, men jag vill än mer ha med mig dem på tankarna om hur vi kan benämna barnens alster (om en teckning benämns som fin kan den nästa gång vara ful) och att inte fråga barnen vad de gjort, utan i så fall om de vill berätta om det de gjort, för att inte väcka tankar hos barnen att det alltid måste bli något. Ibland kan ju skapandet i sig vara det viktigaste och inte vad det blir.
Som sagt, många tankar har det blivit, men detta är nog de jag just nu fokuserar mest på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar