Känns som om jag "bråkar" med mina tankar om pedagogisk dokumentation mest hela tiden. Jag vänder och vrider på allt jag kommer på och brottas med hur jag kan göra det bättre, snyggare, på sätt som kräver mindre jobb mm. Visst tycker jag att mina dokumentationer utvecklas hela tiden, men ändå kommer det hela tiden nya tankar som jag ju måste ta vara på och se om jag kan utvecklas ännu mer. Känner mig aldrig riktigt nöjd, men å andra sidan så vet jag inte om jag vill bli det heller, för i så fall känns det som om det är svårt att utveckla sig vidare i det man håller på med.
Det jag tycker är svårt är att reflektera tillsammans med sina kollegor om dokumentationen nu under inskolningstider. Det är svårt att komma iväg hela arbetslaget när barn skolas in och föräldrar finns med i verksamheten, men snart är våra nya barn inskolade, och då ska vi äntligen få en timme i veckan att sitta hela arbetslaget. Under tiden utvecklar jag mitt arbete med att få barnen involverade i dokumentationen mycket mer än de varit tidigare. Det är en utmaning att få med barnen på att berätta om vad vi ser på bilderna/vad vi har gjort, men nu när de fått vara med lite mer så märker man att det nu också går lättare (barnen är från 2 år 4 mån - 3 år 7 mån och har inte varit vana vid att vara med och skriva till bilderna vi sätter upp, utan att mer se färdig dokumentation). Det är spännande att höra vad barnen säger, då de fokuserar på lite annat än jag själv hade gjort och genom deras ord får jag nya tankar om vad de är intresserade av. Det här med pedagogisk dokumentation tycker jag är ett spännande område som jag fortsätter brottas med på olika sätt
onsdag 28 september 2011
Föreläsning med Tarja Häikiö
Äntligen får jag tummen ur att skriva ner lite tankar från föreläsningen med Tarja Häikiö. Har ju hört Tarja ett flertal gånger tidigare (både när jag läste till förskollärare och genom jobbet), så det kändes inte som att det var något nytt. Att jag plågade mig igenom föreläsningen pga ryggskott gjorde kanske att jag missade något, men annars tyckte jag mig ha hört det mesta sägas förut. Men upprepning kan ju också vara bra ibland.
Någonting som jag tyckte var bra att Tarja tog upp var just det här med att man i Reggio hela tiden pratar om motpoler. Man sätter saker i förhållande till varandra, som tex ljus - skugga, hård - mjuk. Själv tycker jag att man genom att använda sig av motpoler lättare kan få en helhetsbild, både om man tänker på det man lyfter i tex projekt tillsammans med barnen, men också när man tänker material mm.
En annan sak som jag tänkte på var att Tarja tog upp det här med att det är så lätt att och tryggt att alltid göra som man alltid gjort, och därför väljer många att göra just det. Och visst är det väl lätt, men usch, vad tråkigt! Det är ju variationen som gör att det blir roligt, det är när man inte är riktigt säker på vad som ska hända som man verkligen kan lyssna på barnen och höra deras hypoteser mm och ta tillvara dem, det är när man går utanför sin egen trygghetszon som man kan utvecklas tillsammans med barnen. Men för att kunna göra detta behöver man nog vara ganska trygg i sig själv, men samtidigt är det också då som man verkligen kan få med sig barnen och få dem att våga göra saker utanför deras trygghetszon.
Ett exempel på det här med att verkligen lyssna på barnen kan jag ta från min egen verksamhet. När jag observerade barnen i början på terminen, så såg jag att det var drakar, prinsessor och dinosaurier som var de stora intressena, så jag tänkte att vi gör ett projekt av detta och jobbar med alla dessa områden och så kanske det kan leda till att vi skriver en egen saga i slutändan. Av olika anledningar började vi att prata och läsa om dinosaurier och sen har barnen inte velat lämna dem. Den i gruppen som var mest intresserad av prinsessor (och inte ens tittade i dinosaurieböckerna när vi lånat dem) har tom kommit till mig och sagt "Jag vill inte läsa prinsessböckerna!". Nej, nej, då gör vi väl inte det, utan vi fortsätter med våra dinosaurier och så får vi helt enkelt se var vi hamnar. Hade jag velat ha det tryggt och lätt, så hade jag ju kört på det som jag tänkt ut från början, men vad mycket roligare det är att faktiskt följa barnen och få se deras tindrande ögon så fort man nämner att vi ska göra något med projektet och att höra från föräldrar att barnen pratar jättemycket om det hemma. Det märks att barnen verkligen lever i projektet. Kan man ha en bättre arbetsplats då?
Någonting som jag tyckte var bra att Tarja tog upp var just det här med att man i Reggio hela tiden pratar om motpoler. Man sätter saker i förhållande till varandra, som tex ljus - skugga, hård - mjuk. Själv tycker jag att man genom att använda sig av motpoler lättare kan få en helhetsbild, både om man tänker på det man lyfter i tex projekt tillsammans med barnen, men också när man tänker material mm.
En annan sak som jag tänkte på var att Tarja tog upp det här med att det är så lätt att och tryggt att alltid göra som man alltid gjort, och därför väljer många att göra just det. Och visst är det väl lätt, men usch, vad tråkigt! Det är ju variationen som gör att det blir roligt, det är när man inte är riktigt säker på vad som ska hända som man verkligen kan lyssna på barnen och höra deras hypoteser mm och ta tillvara dem, det är när man går utanför sin egen trygghetszon som man kan utvecklas tillsammans med barnen. Men för att kunna göra detta behöver man nog vara ganska trygg i sig själv, men samtidigt är det också då som man verkligen kan få med sig barnen och få dem att våga göra saker utanför deras trygghetszon.
Ett exempel på det här med att verkligen lyssna på barnen kan jag ta från min egen verksamhet. När jag observerade barnen i början på terminen, så såg jag att det var drakar, prinsessor och dinosaurier som var de stora intressena, så jag tänkte att vi gör ett projekt av detta och jobbar med alla dessa områden och så kanske det kan leda till att vi skriver en egen saga i slutändan. Av olika anledningar började vi att prata och läsa om dinosaurier och sen har barnen inte velat lämna dem. Den i gruppen som var mest intresserad av prinsessor (och inte ens tittade i dinosaurieböckerna när vi lånat dem) har tom kommit till mig och sagt "Jag vill inte läsa prinsessböckerna!". Nej, nej, då gör vi väl inte det, utan vi fortsätter med våra dinosaurier och så får vi helt enkelt se var vi hamnar. Hade jag velat ha det tryggt och lätt, så hade jag ju kört på det som jag tänkt ut från början, men vad mycket roligare det är att faktiskt följa barnen och få se deras tindrande ögon så fort man nämner att vi ska göra något med projektet och att höra från föräldrar att barnen pratar jättemycket om det hemma. Det märks att barnen verkligen lever i projektet. Kan man ha en bättre arbetsplats då?
söndag 4 september 2011
Måste det alltid föreställa något?
Jag brukar alltid vara noga med hur jag bemöter barnen och deras alster, oavsett om de har ritat, arbetat med lera, konstruerat något i byggrummet eller vad det nu kan vara. Det är sällan jag benämner att något är fint (för i så fall kan det ju lika gärna vara fult nästa gång...) utan försöker kommentera på annat sätt. När barnen ritat/målat, så brukar jag fråga om de vill berätta om bilden istället för att fråga vad det är, med tanken att alla barn faktiskt inte vill prata så mycket om det de gjort, utan kanske mer har målat för att måla och inte för att det ska bli något.
När jag nu läst en hel del i Stina Braxells bok Skapande barn känns det som om hon till stor del beskriver just det förhållningssätt jag har till barns skapande. Ändå fick jag mig en tankeställare när hon tog upp just frågan Måste barnens skapande alltid föreställa något? För någonstans har jag nog i bakhuvudet tänkt just så - det man skapar är föreställande. Men varför måste det vara det egentligen? Titta bara på abstrakt konst (i förhållande till föreställande konst). Varför har jag inte tänkt att barn kan skapa på ett sådant sätt när vuxna kan det? Och om nu det är målandet i sig som är det viktiga och inte vad det blir, varför kan det inte lika gärna vara leran i sig som är det viktiga och inte vad det blir? För jag har nog lättare kunnat se att målandet inte alltid föreställer något medan tex skapelser i lera alltid gör det. Nu får jag ännu mer utmana mig själv i hur jag bemöter barnen och deras alster. För att allt alltid måste föreställa något - det tycker jag ju egentligen inte ens själv...
När jag nu läst en hel del i Stina Braxells bok Skapande barn känns det som om hon till stor del beskriver just det förhållningssätt jag har till barns skapande. Ändå fick jag mig en tankeställare när hon tog upp just frågan Måste barnens skapande alltid föreställa något? För någonstans har jag nog i bakhuvudet tänkt just så - det man skapar är föreställande. Men varför måste det vara det egentligen? Titta bara på abstrakt konst (i förhållande till föreställande konst). Varför har jag inte tänkt att barn kan skapa på ett sådant sätt när vuxna kan det? Och om nu det är målandet i sig som är det viktiga och inte vad det blir, varför kan det inte lika gärna vara leran i sig som är det viktiga och inte vad det blir? För jag har nog lättare kunnat se att målandet inte alltid föreställer något medan tex skapelser i lera alltid gör det. Nu får jag ännu mer utmana mig själv i hur jag bemöter barnen och deras alster. För att allt alltid måste föreställa något - det tycker jag ju egentligen inte ens själv...
torsdag 1 september 2011
Välkommen hit!
Så då har jag också fått skaffa mig en blogg. Har precis börjat min atelierista-utbildning, där en del är att skriva en blogg. Får se vad det blir av det hela.
Namnet kommer sig av att jag så ofta känner förundran inför allt som händer, särskilt i mitt arbete som förskollärare. Förundran inför barnen, förundran inför deras skapelser, förundran inför barnens (och de vuxnas) agerande, förundran över hur saker fungerar, ja, i stort sett förundran inför det mesta i livet. För mig är förundran en väldigt viktig bit i mitt arbete. Om jag slutar förundras över det som finns runt omkring, så måste jag börja fundera över vad som egentligen händer. Låt oss förundras tillsammans!
Namnet kommer sig av att jag så ofta känner förundran inför allt som händer, särskilt i mitt arbete som förskollärare. Förundran inför barnen, förundran inför deras skapelser, förundran inför barnens (och de vuxnas) agerande, förundran över hur saker fungerar, ja, i stort sett förundran inför det mesta i livet. För mig är förundran en väldigt viktig bit i mitt arbete. Om jag slutar förundras över det som finns runt omkring, så måste jag börja fundera över vad som egentligen händer. Låt oss förundras tillsammans!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)