Detta har inte alls med atelieristakursen att göra, men bara måste få skriva av mig lite...
Igår morse möttes jag av beskedet att en kompis till mig somnat in för gott. Hur kan det vara så orättvist att just hon, en 32-årig mamma som verkligen kämpat i flera år, inte ska få uppleva sin sons uppväxt? Varför måste vissa åka på så många olika saker, som läkarna mer eller mindre står handfallna inför?
Detta är en tjej som i många år kämpat mot en ovanlig sjukdom, där läkarna försökt med allt möjligt för att hon ska må så bra det bara går. Hon lärde sig leva med den, trots allt jobbigt den medförde och en mer positiv person har jag sällan träffat. Kändes lite som hon hade mentaliteten att "Visst kommer det hinder i vägen, men hinder är till för att överkommas!". Det var många läkarbesök, många operationer, många mediciner, men aldrig något klagande.
Men vad händer? Jo, denna tjej åker på ännu en mycket ovanlig sjukdom (tror det är typ 5 pers på en miljon som åker på den). Vad är sannolikheten för att samma person åker på två så ovanliga sjukdomar? Men hon fortsätter kämpa, hålla humöret uppe och se positivt på livet, trots att det är ett helvete ibland.
Men till slut orkade inte kroppen mer. Efter år av sjukdomar, smärta, operationer, sjukhusvistelser mm gav kroppen upp. Och det är så orättvist att någon som kämpat så oerhört inte får leva vidare! Hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
söndag 15 april 2012
måndag 9 april 2012
Missade Tarja igen!
Trodde inte det var sant när jag på måndag morgon vaknade med världens dunderförkylning igen! Femte förkylningen sen årsskiftet... Och på vårdcentralen kan de inte säga mer än "Tyvärr, det är så det ser ut i år. Förkylningarna bara avlöser varandra". Hoppades att jag skulle tillfriskna tillräckligt mycket för att orka gå på kursen på torsdagen, men icke! Det var bara att åka hem och lägga sig efter jobbet och sedan ta del av allas anteckningar återigen.
När jag läste till lärare gjorde vi bildanalys på just Den farliga resan av Tove Jansson, så det hade varit spännande att se om mina tankar kring det hela hade ändrats något sedan dess. Har ju hänt ganska mycket på åtta år (är det verkligen så länge sen?!)
Något som jag har svårt för är dock just Tove Janssons böcker. Har aldrig gillat dem, varken texten eller bilderna. Att analysera bilderna kan visserligen fascinera, särskilt om man hör om hennes liv, och tycker det är spännande med bilder som har fler bottnar än man kanske lägger märke till vid första anblicken. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av den avsky jag känner för dessa böcker. Varför känner jag så starkt motstånd? Mumintrollen i sig är ju ganska söta, bilderna mångfasetterade och berättelserna tänkvärda, men jag kan ändå inte med dem! Varför?
Bildanalys däremot tycker jag är riktigt intressant. Pratar gärna om sådant jag ser på bilder, sådant man kan tänka sig händer runt omkring mm. Och det är väldigt intressant att höra barnens tankar om olika bilder. Att prata om bilderna på dels en denotativ nivå (vad ser jag?) och en konnotativ nivå (vad symboliserar detta? Vad står bakom?) är väldigt intressant. Ofta är det den denotativa nivån som är den svåraste. Vi alla har ju våra erfarenheter med oss och vi tolkar världen utifrån dem. Att då enbart prata om det man faktiskt ser kan vara väldigt svårt.
Enligt mig är bildanalys något som är väldigt viktigt också vid dokumentation. För att välja ut de bilder man gör, så måste man först analysera bilderna utifrån de frågeställningar man haft med sig. Så dels kan bildanalys användas för att få en djupare förståelse för sagor/historier man läser, dels kan man lyfta olika dilemman och dels kan man fördjupa dokumentationen ytterligare. Bildanalys är viktigt i många sammanhang
När jag läste till lärare gjorde vi bildanalys på just Den farliga resan av Tove Jansson, så det hade varit spännande att se om mina tankar kring det hela hade ändrats något sedan dess. Har ju hänt ganska mycket på åtta år (är det verkligen så länge sen?!)
Något som jag har svårt för är dock just Tove Janssons böcker. Har aldrig gillat dem, varken texten eller bilderna. Att analysera bilderna kan visserligen fascinera, särskilt om man hör om hennes liv, och tycker det är spännande med bilder som har fler bottnar än man kanske lägger märke till vid första anblicken. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av den avsky jag känner för dessa böcker. Varför känner jag så starkt motstånd? Mumintrollen i sig är ju ganska söta, bilderna mångfasetterade och berättelserna tänkvärda, men jag kan ändå inte med dem! Varför?
Bildanalys däremot tycker jag är riktigt intressant. Pratar gärna om sådant jag ser på bilder, sådant man kan tänka sig händer runt omkring mm. Och det är väldigt intressant att höra barnens tankar om olika bilder. Att prata om bilderna på dels en denotativ nivå (vad ser jag?) och en konnotativ nivå (vad symboliserar detta? Vad står bakom?) är väldigt intressant. Ofta är det den denotativa nivån som är den svåraste. Vi alla har ju våra erfarenheter med oss och vi tolkar världen utifrån dem. Att då enbart prata om det man faktiskt ser kan vara väldigt svårt.
Enligt mig är bildanalys något som är väldigt viktigt också vid dokumentation. För att välja ut de bilder man gör, så måste man först analysera bilderna utifrån de frågeställningar man haft med sig. Så dels kan bildanalys användas för att få en djupare förståelse för sagor/historier man läser, dels kan man lyfta olika dilemman och dels kan man fördjupa dokumentationen ytterligare. Bildanalys är viktigt i många sammanhang
Skapa i återvinningsmaterial
Tillsammans med barnen på förskolan skapar vi ofta i återvinningsmaterial, men det är inget jag brukar göra själv, så det var en lite spännande utmaning vi fick från Stina. Det svåra när man får en sådan här uppgift är alltid Vad ska jag göra? Men eftersom vi ända sedan i höstas jobbar med dinosaurier på förskolan, så fortsätter jag på det temat denna gång med. Så fram med konservburkar, ståltråd, c-vitaminrör, toapappersrullar, tidningspapper, lim och tyg och börja skapa.
Här ser man hur min långhals växer fram. Plockade fram akrylfärg till ben och huvud, ögon och piprensare till mun också. Tänk vad mycket man kan göra med sådant som egentligen ska slängas!
Här ser man hur min långhals växer fram. Plockade fram akrylfärg till ben och huvud, ögon och piprensare till mun också. Tänk vad mycket man kan göra med sådant som egentligen ska slängas!
Ljusbattle
Äntligen en kväll då jag skulle få träffa alla härliga kurskamrater igen. Och vilken kväll det blev! Underbar! Inspirerande! Frigörande! är nog de ord som bäst beskriver det hela.
Först blev vi indelade i fyra olika grupper, där vi under 1,5 timme skulle komma på olika sätt att visa ljus så att man kan få andra inspirerade. I vår grupp kom vi på många olika sätt, några lite mer stämningshöjande som krävde ett riktigt mörkt rum, andra lite mer fartfyllda eller vad man ska kalla det. Väl inne i rummet vi skulle redovisa i, så insåg vi att det inte skulle vara helt mörkt, då en musikvideo spelades mot den ena väggen. Hur skulle vi göra nu? Vi funderade lite och skrev ner en lista på i vilken ordning vi skulle göra de olika saker vi kommit på. När det sedan var dags för redovisningen, så omkullkastades dock alla våra planer! De fyra grupperna skulle mötas i en battle och när första gruppen började insåg vi att det vi tänkt oss kändes alldeles för smått för att synas. Snabbt kom vi på vad vi skulle börja med. Vi stod dock i ett hörn, insåg att ingen ser oss och flyttade oss in mot mitten. Sedan körde det på i ett rasande tempo, med att komma på hur vi skulle vara de som syntes mest på golvet, vilka grejer vi skulle använda oss av, titta på det de andra gjorde mm. Det var bara att släppa alla hämningar och köra på. SÅ kul och en helt underbar inspirerande kväll. Ler fortfarande! Funderar på hur man skulle kunna göra sådant här i barngruppen
Först blev vi indelade i fyra olika grupper, där vi under 1,5 timme skulle komma på olika sätt att visa ljus så att man kan få andra inspirerade. I vår grupp kom vi på många olika sätt, några lite mer stämningshöjande som krävde ett riktigt mörkt rum, andra lite mer fartfyllda eller vad man ska kalla det. Väl inne i rummet vi skulle redovisa i, så insåg vi att det inte skulle vara helt mörkt, då en musikvideo spelades mot den ena väggen. Hur skulle vi göra nu? Vi funderade lite och skrev ner en lista på i vilken ordning vi skulle göra de olika saker vi kommit på. När det sedan var dags för redovisningen, så omkullkastades dock alla våra planer! De fyra grupperna skulle mötas i en battle och när första gruppen började insåg vi att det vi tänkt oss kändes alldeles för smått för att synas. Snabbt kom vi på vad vi skulle börja med. Vi stod dock i ett hörn, insåg att ingen ser oss och flyttade oss in mot mitten. Sedan körde det på i ett rasande tempo, med att komma på hur vi skulle vara de som syntes mest på golvet, vilka grejer vi skulle använda oss av, titta på det de andra gjorde mm. Det var bara att släppa alla hämningar och köra på. SÅ kul och en helt underbar inspirerande kväll. Ler fortfarande! Funderar på hur man skulle kunna göra sådant här i barngruppen
Sjuk igen!
Blev oerhört frustrerad när jag insåg att jag skulle missa ännu en föreläsning. Efter 1,5 vecka hemma hann jag jobba fyra dagar, innan världens migrän slog till. Tog mig igenom jobbdagen och förskolans femårsfirande, men sen hade jag så ont i hela kroppen och frossa (utöver migränen som inte släppt), så det var bara att åka hem och lägga sig under filt på soffan och inse att febern bara steg mer och mer... Tur att jag kan ta del av andras tankar och anteckningar, så jag ändå vet vad som gåtts igenom.
Denna gång hade Tarja pratat om det analytiska ögat. Hur viktigt det är att prata om bilder, om varför man väljer de bilder man gör till tex en dokumentation och inte andra och att den estetiska delen inte ska gå före den pedagogiska i en dokumentation. En dokumentation består av minnesbilder, så man kommer ihåg vad man gjort, kan göra det osynliga synligt och komma vidare i sitt arbete. Genom att skapa dessa processer kan man hitta en metanivå. Tycker detta är viktiga tankar att ha med sig när man sitter med dokumentation och allt man samlat in och ska göra ett urval från. Vad är det egentligen jag vill titta på? Vad är det jag vill att andra ske se i processen?
Något annat jag fastnade för när jag läste bloggarna var Vygotskijs tankar om att vi vuxna har större fantasi än barnen. Fantasi bygger på erfarenhet och vi vuxna har mer erfarenhet än barnen och alltså är vår fantasi också större. Hur kommer det sig då att vi vuxna ser det tvärtom? Vet att dessa tankar har snurrat i mitt huvud flera gånger om och nu börjar de igen. För jag tror att samhället vi lever i är en stor orsak till att vi vuxna är så hämmade. Det är liksom okej att fantisera och hitta på saker när man är liten, men ju äldre man blir, desto mer ska man lämna det åt sidan till förmån för "verkligheten". Titta bara på hur det ser ut i skolan med alla de estetiska ämnena - man drar ner mer och mer på dem och det är bara de teoretiska ämnena som räknas. De som fortsätter med sitt skapande ses ofta som lite udda - titta bara på vad många tänker om konstnärer. Men om du lägger din fantasi på "rätt" saker, som att komma på nya läkemedel, på forskning eller på att utveckla nya produkter etc, då ses du som en tillgång i samhället. Jag tror ju att vi skulle få många fler som är duktiga på att utveckla nya saker inom olika områden om vi fortsatte uppmuntra fantasin och skapandet på olika sätt genom alla år i skolan istället för att dra ner på de delarna.
Denna gång hade Tarja pratat om det analytiska ögat. Hur viktigt det är att prata om bilder, om varför man väljer de bilder man gör till tex en dokumentation och inte andra och att den estetiska delen inte ska gå före den pedagogiska i en dokumentation. En dokumentation består av minnesbilder, så man kommer ihåg vad man gjort, kan göra det osynliga synligt och komma vidare i sitt arbete. Genom att skapa dessa processer kan man hitta en metanivå. Tycker detta är viktiga tankar att ha med sig när man sitter med dokumentation och allt man samlat in och ska göra ett urval från. Vad är det egentligen jag vill titta på? Vad är det jag vill att andra ske se i processen?
Något annat jag fastnade för när jag läste bloggarna var Vygotskijs tankar om att vi vuxna har större fantasi än barnen. Fantasi bygger på erfarenhet och vi vuxna har mer erfarenhet än barnen och alltså är vår fantasi också större. Hur kommer det sig då att vi vuxna ser det tvärtom? Vet att dessa tankar har snurrat i mitt huvud flera gånger om och nu börjar de igen. För jag tror att samhället vi lever i är en stor orsak till att vi vuxna är så hämmade. Det är liksom okej att fantisera och hitta på saker när man är liten, men ju äldre man blir, desto mer ska man lämna det åt sidan till förmån för "verkligheten". Titta bara på hur det ser ut i skolan med alla de estetiska ämnena - man drar ner mer och mer på dem och det är bara de teoretiska ämnena som räknas. De som fortsätter med sitt skapande ses ofta som lite udda - titta bara på vad många tänker om konstnärer. Men om du lägger din fantasi på "rätt" saker, som att komma på nya läkemedel, på forskning eller på att utveckla nya produkter etc, då ses du som en tillgång i samhället. Jag tror ju att vi skulle få många fler som är duktiga på att utveckla nya saker inom olika områden om vi fortsatte uppmuntra fantasin och skapandet på olika sätt genom alla år i skolan istället för att dra ner på de delarna.
Stinas föreläsning
Tyvärr var jag sjuk den gång Stina hade sin föreläsning, men har läst igenom alla bloggar och försökt ta del av det hon tog upp. Det som gjorde mig lite lättare till sinnes var att jag såg att hon tagit upp en del av Vygotskijs tankar, som vi pratade mycket om när jag läste till lärare.
Vygotskij skriver om att man kan urskilja två typer av handlingar utifrån en människas beteende och handlingar. Den första kan man kalla reproduktiv/återskapande och bygger på att man återskapar något man varit med om/sett eller liknande, dvs det bygger mycket på vårt minne. Den andra kallar Vygotskij den kreativa, eller kombinatoriska och är den som ger upphov till nya bilder/handlingar. Han skriver tex "Om människans aktivitet inskränkte sig till att återskapa det gamla, då vore hon en varelse som var inriktad på det förgångna, och hon skulle bara kunna anpassa sig till framtiden i den mån som denna återskapade det förgångna. Det är just människan kreativa aktivitet som gör henne till en framtidsriktad varelse, som skapar sin framtid och samtidigt förändrar sin nutid" (s 13, Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen).
Om man tar med sig Vygotskijs tankar in i förskolan och ateljén, så tycker jag att man tydligt kan se dessa två typer av handlingar hos barnen. Ofta tycker jag att handlingarna i ateljén föregås av ett iakttagande av de andra barnen och deras handlingar innan vissa barn sätter igång själva, särskilt när man introducerar ett nytt material. Sedan börjar skapandet i att de återskapar något de sett, för att många gånger övergå i ett nyskapande innan de är klara. Jag tror att återskapandet många gånger triggar igång nya tankar, som gör att skapandet utvecklas under tiden man håller på och slutresultatet är nyskapande/kreativt. Spännande tankar att ha med sig när man jobbar i ateljén med barnen, men också när man jobbar med sitt eget skapande.
Stina hade också tagit upp hur viktigt det är att veta var i klotterstadiet barnen befinner sig, så man vet när man ska stötta barnet i att komma vidare. Vygotskij pratar om den proximala utvecklingszonen, dvs att en kamrat som ligger lite steget före i just det man håller på med, kan utmana en vidare och få en att ta ett steg till. Glappet får inte vara för stort, utan man ska ligga ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att man ska kunna lära av varandra. Tänk bara själv på hur långt du kan komma med hjälp av en fiffig kamrat!
Jag fick också med mig lite frågor till mig själv när jag läste de andras bloggar om att Stina tagit upp vikten av att tänka till en extra gång när man ska sätta upp barnens alster. Förändrar jag barnens alster då? Förstör jag dem (ur barnets synvinkel)? Jag brukar alltid fråga om jag får sätta upp deras alster, om jag får skriva ner det de berättar om det de skapat och i så fall var på målningen (eller ev en lapp bredvid). Jag vill ju inte att någon ska skriva på det jag målat, så varför skulle inte barnen kunna känna detsamma? Det är oerhört viktiga tankar att ha med sig!
Vygotskij skriver om att man kan urskilja två typer av handlingar utifrån en människas beteende och handlingar. Den första kan man kalla reproduktiv/återskapande och bygger på att man återskapar något man varit med om/sett eller liknande, dvs det bygger mycket på vårt minne. Den andra kallar Vygotskij den kreativa, eller kombinatoriska och är den som ger upphov till nya bilder/handlingar. Han skriver tex "Om människans aktivitet inskränkte sig till att återskapa det gamla, då vore hon en varelse som var inriktad på det förgångna, och hon skulle bara kunna anpassa sig till framtiden i den mån som denna återskapade det förgångna. Det är just människan kreativa aktivitet som gör henne till en framtidsriktad varelse, som skapar sin framtid och samtidigt förändrar sin nutid" (s 13, Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen).
Om man tar med sig Vygotskijs tankar in i förskolan och ateljén, så tycker jag att man tydligt kan se dessa två typer av handlingar hos barnen. Ofta tycker jag att handlingarna i ateljén föregås av ett iakttagande av de andra barnen och deras handlingar innan vissa barn sätter igång själva, särskilt när man introducerar ett nytt material. Sedan börjar skapandet i att de återskapar något de sett, för att många gånger övergå i ett nyskapande innan de är klara. Jag tror att återskapandet många gånger triggar igång nya tankar, som gör att skapandet utvecklas under tiden man håller på och slutresultatet är nyskapande/kreativt. Spännande tankar att ha med sig när man jobbar i ateljén med barnen, men också när man jobbar med sitt eget skapande.
Stina hade också tagit upp hur viktigt det är att veta var i klotterstadiet barnen befinner sig, så man vet när man ska stötta barnet i att komma vidare. Vygotskij pratar om den proximala utvecklingszonen, dvs att en kamrat som ligger lite steget före i just det man håller på med, kan utmana en vidare och få en att ta ett steg till. Glappet får inte vara för stort, utan man ska ligga ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att man ska kunna lära av varandra. Tänk bara själv på hur långt du kan komma med hjälp av en fiffig kamrat!
Jag fick också med mig lite frågor till mig själv när jag läste de andras bloggar om att Stina tagit upp vikten av att tänka till en extra gång när man ska sätta upp barnens alster. Förändrar jag barnens alster då? Förstör jag dem (ur barnets synvinkel)? Jag brukar alltid fråga om jag får sätta upp deras alster, om jag får skriva ner det de berättar om det de skapat och i så fall var på målningen (eller ev en lapp bredvid). Jag vill ju inte att någon ska skriva på det jag målat, så varför skulle inte barnen kunna känna detsamma? Det är oerhört viktiga tankar att ha med sig!
Basgruppsträff om Sokratiska samtal
Kändes som om vi alla i basgruppen var något förvirrade över vad tanken med denna basgruppsträff var. Skulle vi ha Sokratiska samtal i gruppen? Skulle vi diskutera Sokratiska samtal mer allmänt? Vad skulle vi få ut av träffen? Ingen av oss kände att vi hade fått tillräcklig information om vad vi skulle göra. Vi tyckte också att det var svårt att ha Sokratiska samtal i en grupp på bara tre stycken, vilket gjorde att vi lite mer allmänt diskuterade det hela.
De frågor vi fastnade mest för var: Hur kan man föra sokratiska samtal med små barn, dvs 2-3-åringar? Hur klarar de att göra upp ett eget mål? Och hur fungerar det med gemensamma regler för de yngre barnen? Vi är alla övertygade om att Sokratiska samtal kan fungera med de lite äldre barnen i förskolan (4-6 år), men det hade varit spännande att fördjupa sig lite mer och se om det går att använda sig av också med de yngre barnen och i så fall på vilket sätt.
De frågor vi fastnade mest för var: Hur kan man föra sokratiska samtal med små barn, dvs 2-3-åringar? Hur klarar de att göra upp ett eget mål? Och hur fungerar det med gemensamma regler för de yngre barnen? Vi är alla övertygade om att Sokratiska samtal kan fungera med de lite äldre barnen i förskolan (4-6 år), men det hade varit spännande att fördjupa sig lite mer och se om det går att använda sig av också med de yngre barnen och i så fall på vilket sätt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)