Hösten och atelieristautbildningen har gett mig många tankar som nu blivit en del av mig. Jag känner mig lyckligt lottad som har en kollega som läst till pedagogista, då det känns som om mycket av det vi läst varit ganska lika. Det är väldigt skönt att ha någon att diskutera med. Därför har också basgruppen varit väldigt viktig tycker jag, då vi fört många bra diskussioner om allt möjligt. Vi har ju väldigt olika förutsättningar när det gäller våra arbetsplatser, vilket bara berikat våra diskussioner än mer tycker jag.
Något som jag jobbat mer med nu sedan jag börjat utbildningen är materialkännedom hos barnen. Vi skapar fortfarande utifrån olika uppgifter som barnen får i samband med projektet vi jobbar i, men övrig tid försöker jag istället låta barnen utforska material på så många sätt som möjligt. Bland annat har jag och min kollega valt att rensa bort bland färgerna och låta grundfärger samt svart och vitt vara kvar. Tillsammans med barnen får vi sen upptäcka och lära oss blanda andra färger man vill ha. Har haft denna tanke innan också, men så började vi ta in andra färger och så har det bara fortgått utan större diskussion. Men nu har vi alltså backat ett steg igen, för att ge barnen så mycket kunskap om färg som möjligt.
Jag har också blivit mycket öppnare mot barnen som vill leka med materialet i ateljén på olika sätt, tex bygga med träspill, använda mosaik som pengar och dylikt, utan att de vill att det ska bli något som de kan spara. Enda förutsättningen är att materialet ska stanna kvar i rummet (samma material finns också på andra ställen) samt att det ska städas undan efteråt, dvs samma premisser som gäller i våra andra rum. Tänker att detta gör att barnen kan bli än mer förtrogna med materialet, så när de sen vill skapa något av materialet, så vet de redan hur det är att bygga med det.
Något annat som upptar mina tankar mycket sen jag började utbildningen är hur jag ska få med kollegor och föräldrar på tåget. Jag har helt klart med mig särskilt mina kollegor när det gäller utforskandet av material, men jag vill än mer ha med mig dem på tankarna om hur vi kan benämna barnens alster (om en teckning benämns som fin kan den nästa gång vara ful) och att inte fråga barnen vad de gjort, utan i så fall om de vill berätta om det de gjort, för att inte väcka tankar hos barnen att det alltid måste bli något. Ibland kan ju skapandet i sig vara det viktigaste och inte vad det blir.
Som sagt, många tankar har det blivit, men detta är nog de jag just nu fokuserar mest på...
torsdag 15 december 2011
Basgruppsredovisningar
Tyckte det var intressant att höra vad alla olika basgrupper diskuterat i sina olika grupper och insåg att första gruppen som redovisade i stort sett fick med allt det som vi diskuterat i vår grupp. Överhuvudtaget tyckte jag att alla grupper verkade ha diskuterat väldigt lika saker, även om fokus på redovisningen låg lite olika.
Något jag gillade med redovisningen var att det blev sådana diskussioner. När vår grupp redovisade väcktes många tankar hos andra, som gjorde att diskussionerna drog ut på tiden och vår redovisning handlade mer om att diskutera än att själva prata om allt vi kommit fram till under våra basgruppsträffar. Men tyckte detta var riktigt givande och gjorde att man fick ännu mer inblick i hur andra tänker.
En fråga som jag fortfarande går och funderar på är "Kan man fastna i klotterstadiet?". Den frågan kom fram när vi förberedde redovisningen och den släpper inte riktigt taget. Hur blir det om man som pedagog väljer att alltid bara stå bredvid och inte ger några utmanande frågor? Man ska ju ge barnen tid, men ska man göra bara det, eller ska man utmana vidare genom att säga något litet ord, ge ett nytt material eller liknande? Många frågor som jag inte tror har något klart svar, utan som måste anpassas efter varje situation och varje individ.
Något jag gillade med redovisningen var att det blev sådana diskussioner. När vår grupp redovisade väcktes många tankar hos andra, som gjorde att diskussionerna drog ut på tiden och vår redovisning handlade mer om att diskutera än att själva prata om allt vi kommit fram till under våra basgruppsträffar. Men tyckte detta var riktigt givande och gjorde att man fick ännu mer inblick i hur andra tänker.
En fråga som jag fortfarande går och funderar på är "Kan man fastna i klotterstadiet?". Den frågan kom fram när vi förberedde redovisningen och den släpper inte riktigt taget. Hur blir det om man som pedagog väljer att alltid bara stå bredvid och inte ger några utmanande frågor? Man ska ju ge barnen tid, men ska man göra bara det, eller ska man utmana vidare genom att säga något litet ord, ge ett nytt material eller liknande? Många frågor som jag inte tror har något klart svar, utan som måste anpassas efter varje situation och varje individ.
Workshop med lera och ljud
Kom till hdk och var helt slut efter en riktigt jobbig vecka. Tankarna var på helt annat håll och jag funderade på om jag verkligen skulle orka med hela kvällen, särskilt som vi skulle hålla på till 21 just denna dag. Men en sån kväll det blev! Vi började med att massera varandra, göra olika ljud och göra olika rörelser som de andra sen skulle göra efter. Allt för att bli lite varma innan vi parade ihop oss två och två och skulle hitta ett ljud. Katarina och jag hittade ett ljud vi kände oss nöjda med, men än så länge visste vi ju inte vad vi skulle ha det till.
När alla hittat sina ljud fick vi sätta oss med en lerbit i handen och blunda. Ett par gjorde sitt ljud och utifrån det skulle vi forma vår lera. En sån underbar känsla att bara låta fingrarna jobba utan att kunna se vad de gjorde. I början fick jag snabbt en bild i huvudet om vad ljudet påminde om, men efter ett tag försvann de tankarna och jag fokuserade helt på att låta ljudet komma ut i mina fingrar. Det var intressant att efteråt se hur olika personer ändå gjort väldigt lika saker till ljuden.
När vi gjort alla individuella skulpturer gick vi ihop med andra och satte tillsammans ihop våra skapelser till en enda stor. Det var lite utmanande att få ihop det hela, men kul att se hur vi alla snabbt kom överens och lät varandra göra det som var och en tyckte passade och alla förslag välkomnades. Till slut såg vår figur ut ungefär som en sjöorm eller liknande, så ljudbilden till vår figur blev vatten som rann och rördes i. Tyckte verkligen om denna övning och det var spännande att se hur olika de olika grupperna jobbat.
Detta är något jag verkligen tagit till mig och funderar på att göra med de lite äldre barnen på förskolan. Kanske är det något jag kan göra under mellandagarna när vi kan vara alla tillsammans på ett annat sätt att vi har möjlighet till annars (jobbar ju med yngre barn annars, men känner att de har fullt upp med att undersöka leran på olika sätt, så känns lite för mycket att införa ljud på detta sätt ännu).
När alla hittat sina ljud fick vi sätta oss med en lerbit i handen och blunda. Ett par gjorde sitt ljud och utifrån det skulle vi forma vår lera. En sån underbar känsla att bara låta fingrarna jobba utan att kunna se vad de gjorde. I början fick jag snabbt en bild i huvudet om vad ljudet påminde om, men efter ett tag försvann de tankarna och jag fokuserade helt på att låta ljudet komma ut i mina fingrar. Det var intressant att efteråt se hur olika personer ändå gjort väldigt lika saker till ljuden.
När vi gjort alla individuella skulpturer gick vi ihop med andra och satte tillsammans ihop våra skapelser till en enda stor. Det var lite utmanande att få ihop det hela, men kul att se hur vi alla snabbt kom överens och lät varandra göra det som var och en tyckte passade och alla förslag välkomnades. Till slut såg vår figur ut ungefär som en sjöorm eller liknande, så ljudbilden till vår figur blev vatten som rann och rördes i. Tyckte verkligen om denna övning och det var spännande att se hur olika de olika grupperna jobbat.
Detta är något jag verkligen tagit till mig och funderar på att göra med de lite äldre barnen på förskolan. Kanske är det något jag kan göra under mellandagarna när vi kan vara alla tillsammans på ett annat sätt att vi har möjlighet till annars (jobbar ju med yngre barn annars, men känner att de har fullt upp med att undersöka leran på olika sätt, så känns lite för mycket att införa ljud på detta sätt ännu).
Tankar om material, miljö och pedagogisk dokumentation
Jag kunde tyvärr inte vara med när de andra i min basgrupp träffades på Lindas förskola och fick se den fantastiska miljön på Hakefjordsgatans förskola. Själv får jag försöka ta mig dit på studiebesök någon annan gång. Istället satt jag hemma och funderade över frågor vi skulle diskuterat i basgruppen.
När det gäller vilka material man kan använda och hur miljöns utformning kan bidra till att barns estetiska läroprocesser blir levande och hålls vid liv, får jag genast massa tankar. Bland annat tänker jag direkt på hur viktigt det är att miljön är föränderlig och följer barnen där de är idag, både vad gäller intressen och kompetenser, men också behov. Det ska vara tydligt vad man kan göra i olika rum/delar av rum, men samtidigt erbjuda material som kan användas på många olika sätt. Jag vill ha ett material som är så variationsrikt som möjligt och då gärna sådant som klossar, burkar, rör, kabelrullar mm, som kanske inte ser så mycket ut när det är ensamt, men som kan bli fantastiska skapelser tillsammans.
Miljön ska också vara utmanande, kunna väcka nya tankar hos barnen och framför allt vara en mötesplats!
För att barnens estetiska läroprocesser ska bli levande och hållas vid liv, tycker jag det är viktigt att ta vara på barnens alster och visa att de är viktiga. Barnen ska kunna känna stolthet för det de gjort inför både vuxna och barn. Genom pedagogisk dokumentation kan man visa på vad man gjort, hur man gjort och diskutera hur man kan gå vidare tillsammans med både barn, föräldrar och kollegor. Genom den pedagogiska dokumentationen kan man föra projektet framåt och ge barnen nya utmaningar utifrån deras intressen och var de står just nu.
När det gäller vilka material man kan använda och hur miljöns utformning kan bidra till att barns estetiska läroprocesser blir levande och hålls vid liv, får jag genast massa tankar. Bland annat tänker jag direkt på hur viktigt det är att miljön är föränderlig och följer barnen där de är idag, både vad gäller intressen och kompetenser, men också behov. Det ska vara tydligt vad man kan göra i olika rum/delar av rum, men samtidigt erbjuda material som kan användas på många olika sätt. Jag vill ha ett material som är så variationsrikt som möjligt och då gärna sådant som klossar, burkar, rör, kabelrullar mm, som kanske inte ser så mycket ut när det är ensamt, men som kan bli fantastiska skapelser tillsammans.
Miljön ska också vara utmanande, kunna väcka nya tankar hos barnen och framför allt vara en mötesplats!
För att barnens estetiska läroprocesser ska bli levande och hållas vid liv, tycker jag det är viktigt att ta vara på barnens alster och visa att de är viktiga. Barnen ska kunna känna stolthet för det de gjort inför både vuxna och barn. Genom pedagogisk dokumentation kan man visa på vad man gjort, hur man gjort och diskutera hur man kan gå vidare tillsammans med både barn, föräldrar och kollegor. Genom den pedagogiska dokumentationen kan man föra projektet framåt och ge barnen nya utmaningar utifrån deras intressen och var de står just nu.
Stina Braxell 17/11
Återigen la Stina mycket fokus på hur viktigt bemötandet mot barnen och deras skapande är. Hon tog bland annat upp att det är i en tillåtande miljö där man slipper bli bedömd som barnen kan visa sitt rätta jag och att bemötandet påverkar mycket hur bilden/skapandet blir. Hon lyfte också ett citat av Gunna Grähs, som jag fastnade väldigt för, då det verkligen säger precis det jag själv tänkt:
"När någon säger att det är fint kan man lika gärna nästa gång få höra att det är fult. I den värderingen föds prestationskraven och det blir ett mål att göra sådant som är fint. Tycker man då inte själv att det blir det, så slutar man" - Gunna Grähs.
Något annat jag tyckte var härligt var när Stina visade barns bilder och satte dem bredvid olika konstnärers alster. Hade hon inte sagt vilken som var vilken, så hade det nog varit svårt att veta vem som skapat vilken bild. Det gav mig dels tankar om att det kan vara ett sätt att fånga upp barn som just tappat motivationen att skapa, då de inte anser sig vara tillräckligt bra (jag tycker det är hemskt att barn ska känna så, men vet ju så väl att det förekommer. Men får man se bilder från konstnärer kanske en del av prestationskraven kan släppa), dels tankar om att det hade varit kul att hitta lite konstnärsbilder att sätta upp på förskolan, så föräldrar kan se att deras barns skapelser faktiskt är något värdefullt och kan liknas vid konstnärers skapande.
"När någon säger att det är fint kan man lika gärna nästa gång få höra att det är fult. I den värderingen föds prestationskraven och det blir ett mål att göra sådant som är fint. Tycker man då inte själv att det blir det, så slutar man" - Gunna Grähs.
Något annat jag tyckte var härligt var när Stina visade barns bilder och satte dem bredvid olika konstnärers alster. Hade hon inte sagt vilken som var vilken, så hade det nog varit svårt att veta vem som skapat vilken bild. Det gav mig dels tankar om att det kan vara ett sätt att fånga upp barn som just tappat motivationen att skapa, då de inte anser sig vara tillräckligt bra (jag tycker det är hemskt att barn ska känna så, men vet ju så väl att det förekommer. Men får man se bilder från konstnärer kanske en del av prestationskraven kan släppa), dels tankar om att det hade varit kul att hitta lite konstnärsbilder att sätta upp på förskolan, så föräldrar kan se att deras barns skapelser faktiskt är något värdefullt och kan liknas vid konstnärers skapande.
Föreläsning med Pernilla Mårtensson 10/11
Att lyssna på någon som verkligen brinner för det hon gör är helt underbart! Jag tycker det känns som om hela rummet lyser upp när Pernilla börjar prata med en röst som både är lugn och lite tyst, men samtidigt genomsyras av enorm respekt för det hon gör och en inspiration som hon delger oss andra.
Pernilla tog bland annat upp det liberativa samtalet, där vi kan mötas på lika villkor. Det är så lätt att som vuxen ta över när man pratar med barn och då missar man barnets frö, vilket i min värld ju är det man vill komma åt. Det gäller som vuxen att tänka till lite extra ibland. Pernilla tog också upp att när man möter olika barn måste man lyssna på olika sätt. Tänkvärt!
Pernilla tog upp många bra och tänkvärda saker, men det som fångade min tanke mest var nog att jag äntligen fick en lättförståelig förklaring på skillnaden mellan dokumentation och pedagogisk dokumentation. Har brottats länge med mina tankar om det hela och tycker att dokumentation är ganska lätt, dvs den visar vad vi gjort (retrospektiv). Det svåra tycker jag är att göra den pedagogisk. Enligt Pernilla är "pedagogisk dokumentation både retrospektiv, men framförallt prospektiv, dvs den syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet". Egentligen är det ju precis det alla sagt hela tiden, men just dessa ord har verkligen fått mig att förstå innebörden. Tänk vad man kan behöva höra samma sak på ett annat sätt för att förstå!
Pernilla tog bland annat upp det liberativa samtalet, där vi kan mötas på lika villkor. Det är så lätt att som vuxen ta över när man pratar med barn och då missar man barnets frö, vilket i min värld ju är det man vill komma åt. Det gäller som vuxen att tänka till lite extra ibland. Pernilla tog också upp att när man möter olika barn måste man lyssna på olika sätt. Tänkvärt!
Pernilla tog upp många bra och tänkvärda saker, men det som fångade min tanke mest var nog att jag äntligen fick en lättförståelig förklaring på skillnaden mellan dokumentation och pedagogisk dokumentation. Har brottats länge med mina tankar om det hela och tycker att dokumentation är ganska lätt, dvs den visar vad vi gjort (retrospektiv). Det svåra tycker jag är att göra den pedagogisk. Enligt Pernilla är "pedagogisk dokumentation både retrospektiv, men framförallt prospektiv, dvs den syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet". Egentligen är det ju precis det alla sagt hela tiden, men just dessa ord har verkligen fått mig att förstå innebörden. Tänk vad man kan behöva höra samma sak på ett annat sätt för att förstå!
tisdag 15 november 2011
Dinosaurier
Som enskild uppgift har vi ju fått att vi ska testa på olika material och lära känna dess abc. Jobbar ju redan ganska mycket i olika material, men bestämde mig för att försöka testa materialen på olika sätt, lite för att se om jag alltid gör på samma sätt när jag använder materialet. Som första utmaning började jag jobba med lera. Inspirerad av projektarbetet på jobbet blev det dinosaurier jag skapade. Den första gjorde jag helt utifrån ett enda stycke och formade utifrån den, medan nummer två gjordes i delar och sattes samman med slickers. Första gången jag använt det och det känns som om de två olika sätten att jobba på passar lite olika saker.
Älskar för övrigt att jobba med just denna lera. Egentligen ska den brännas i ugn, men det fungerar bra att bara låta den lufttorka med (blir inte riktigt lika hållbar, men tillräckligt i alla fall). Den är riktigt fuktig och trots att man jobbat länge med den, så håller den fortfarande ihop, till skillnad mot vissa andra leror som blir torra och kräver massa extra vatten för att gå att arbeta med. Nu ska jag bara fundera ut med vilken färg jag ska måla dinosaurierna. Ska jag använda hobbylack? Eller kanske akrylfärg? Eller något annat? Jaja, bara att gå igenom sitt register och bestämma sig för vilket som känns bäst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)