Äntligen får jag tummen ur att skriva ner lite tankar från föreläsningen med Tarja Häikiö. Har ju hört Tarja ett flertal gånger tidigare (både när jag läste till förskollärare och genom jobbet), så det kändes inte som att det var något nytt. Att jag plågade mig igenom föreläsningen pga ryggskott gjorde kanske att jag missade något, men annars tyckte jag mig ha hört det mesta sägas förut. Men upprepning kan ju också vara bra ibland.
Någonting som jag tyckte var bra att Tarja tog upp var just det här med att man i Reggio hela tiden pratar om motpoler. Man sätter saker i förhållande till varandra, som tex ljus - skugga, hård - mjuk. Själv tycker jag att man genom att använda sig av motpoler lättare kan få en helhetsbild, både om man tänker på det man lyfter i tex projekt tillsammans med barnen, men också när man tänker material mm.
En annan sak som jag tänkte på var att Tarja tog upp det här med att det är så lätt att och tryggt att alltid göra som man alltid gjort, och därför väljer många att göra just det. Och visst är det väl lätt, men usch, vad tråkigt! Det är ju variationen som gör att det blir roligt, det är när man inte är riktigt säker på vad som ska hända som man verkligen kan lyssna på barnen och höra deras hypoteser mm och ta tillvara dem, det är när man går utanför sin egen trygghetszon som man kan utvecklas tillsammans med barnen. Men för att kunna göra detta behöver man nog vara ganska trygg i sig själv, men samtidigt är det också då som man verkligen kan få med sig barnen och få dem att våga göra saker utanför deras trygghetszon.
Ett exempel på det här med att verkligen lyssna på barnen kan jag ta från min egen verksamhet. När jag observerade barnen i början på terminen, så såg jag att det var drakar, prinsessor och dinosaurier som var de stora intressena, så jag tänkte att vi gör ett projekt av detta och jobbar med alla dessa områden och så kanske det kan leda till att vi skriver en egen saga i slutändan. Av olika anledningar började vi att prata och läsa om dinosaurier och sen har barnen inte velat lämna dem. Den i gruppen som var mest intresserad av prinsessor (och inte ens tittade i dinosaurieböckerna när vi lånat dem) har tom kommit till mig och sagt "Jag vill inte läsa prinsessböckerna!". Nej, nej, då gör vi väl inte det, utan vi fortsätter med våra dinosaurier och så får vi helt enkelt se var vi hamnar. Hade jag velat ha det tryggt och lätt, så hade jag ju kört på det som jag tänkt ut från början, men vad mycket roligare det är att faktiskt följa barnen och få se deras tindrande ögon så fort man nämner att vi ska göra något med projektet och att höra från föräldrar att barnen pratar jättemycket om det hemma. Det märks att barnen verkligen lever i projektet. Kan man ha en bättre arbetsplats då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar