Måste det alltid föreställa något?

Jag brukar alltid vara noga med hur jag bemöter barnen och deras alster, oavsett om de har ritat, arbetat med lera, konstruerat något i byggrummet eller vad det nu kan vara. Det är sällan jag benämner att något är fint (för i så fall kan det ju lika gärna vara fult nästa gång...) utan försöker kommentera på annat sätt. När barnen ritat/målat, så brukar jag fråga om de vill berätta om bilden istället för att fråga vad det är, med tanken att alla barn faktiskt inte vill prata så mycket om det de gjort, utan kanske mer har målat för att måla och inte för att det ska bli något.

När jag nu läst en hel del i Stina Braxells bok Skapande barn känns det som om hon till stor del beskriver just det förhållningssätt jag har till barns skapande. Ändå fick jag mig en tankeställare när hon tog upp just frågan Måste barnens skapande alltid föreställa något? För någonstans har jag nog i bakhuvudet tänkt just så - det man skapar är föreställande. Men varför måste det vara det egentligen? Titta bara på abstrakt konst (i förhållande till föreställande konst). Varför har jag inte tänkt att barn kan skapa på ett sådant sätt när vuxna kan det? Och om nu det är målandet i sig som är det viktiga och inte vad det blir, varför kan det inte lika gärna vara leran i sig som är det viktiga och inte vad det blir? För jag har nog lättare kunnat se att målandet inte alltid föreställer något medan tex skapelser i lera alltid gör det. Nu får jag ännu mer utmana mig själv i hur jag bemöter barnen och deras alster. För att allt alltid måste föreställa något - det tycker jag ju egentligen inte ens själv...