Konstbiennalen

Det är sällan jag kommer iväg på konstutställningar, så tyckte det skulle bli riktigt kul att komma iväg denna dag. Efter två dagar med kort om folk på jobbet (självklart är alla vikarier också sjuka när vi som bäst behöver dem), var jag helt slut när det var dags att träffas. Men när vi kom in i konsthallen och möttes av det stora konstverket i frigolit, så var tröttheten som bortblåst! Gillade upplägget med att gå runt två och två och diskutera om konstverken, men vi hade alldeles för kort tid på oss. Jenny och jag fastnade länge och diskuterade Wim Bothas frigolitkonstverk, där vi kunde skönja hästar, ängel, isberg mm. Tyckte hela verket andades fart, vind, himmel, frihet... Ju mer man tittade på det, desto mer saker hittade man. Tyckte det var en häftig idé att skära med ståltråd i frigolit, och min första tanke när jag hörde hur han gjort var "Hur varm måste ståltråden vara? Vill testa detta själv!" Dock undrade jag hur konstnären tänkt angående träkonstruktionerna som höll uppe det hela. Hade han nån tanke med att det såg så rörigt ut och bara hastigt ihopsatt för att hålla upp frigolitskulpturerna?

Världskartan av Reina Saini Kallat gav också upphov till många tankar. Första tanken var att det var kaos, rörigt, jobbigt med alla ljud, men sen började vi fundera på vad alla kablar mellan olika länder betydde och varför var vissa avklippta? Och varför slutade vissa i ett nystan på golvet? Och det som vi diskuterade som mest - vad betydde ländernas olika färger? Är det landets ekonomin som avgör vilken färg det har? Mycket var det att diskutera, men några svar kom vi egentligen inte fram till. Vi insåg att vi kanske kunnat komma på mer om hur konstnären tänkt om vi vetat mer om de olika länderna i världen. Hur som helst tyckte jag det var en häftig idé att göra konst att spikar och kablar. Kanske kan man göra nåt sånt med barnen?

Efter dessa två konstverk med alla tankar vi diskuterade fram och tillbaka, så fanns det knappt med tid till de andra. Fotografierna av Zabina Bhinyi hann vi snabbt titta på och beröras av, innan vi mer eller mindre sprang in i nästa rum för att hinna se vad som fanns där inne. Tyvärr hann vi aldrig titta nåt mer på allt som fanns där (konstverk gjorda av fångar, i utbyte mot att Antonio Vega Macotela gjorde något för dem), vilket var extra synd eftersom det väckte så många tankar hos alla när vi sen diskuterade i storgrupp. Det fanns en film och ett auditivt konstverk med, men dessa hanns inte med alls. Skulle behövt minst ett par timmar till för att hinna med allt!