Den första basgruppsträffen hade vi på min förskola, en dag då jag äntligen var på väg att få tillbaka min röst. Eftersom jag varit hemma och hållit tyst i två dagar, så åkte jag till jobbet först på eftermiddagen när det var dags för träffen. Precis när jag kom var sista barnet på väg hem och jag fick kommentaren "Men du har missat dagis! Alla barnen har gått hem..." Tja, vad svarar man på det? För mig blev det en härlig start på en basgruppsträff, som gav en hel del bra diskussioner mm.
Vi började med att gå runt på förskolan och jag berättade så gott jag kunde med min hesa röst om hur vi arbetar. Märkte rätt snabbt hur stjärnögonen började lysa på mina basgruppskamrater och det gjorde att även jag kände mig både motiverad och inspirerad att fortsätta på det sätt vi gör. Tycker själv att vi har en härlig och genomtänkt miljö (som dessutom är föränderlig utefter barnens intressen/behov mm. Som exempel kan nämnas att vårt byggis möblerades om fyra dagar efter basgruppsträffen...), och ett så positivt gensvar från andra utifrån (särskilt från andra som arbetar i förskolan) ger mig tanken att det är skönt att det inte bara är vi som arbetar där som tycker så. Det är ju så lätt att bli hemmablind, så att få besök där man visar runt och måste förklara hur man tänker om tex miljö och arbetssätt är väldigt viktigt.
Vi avslutade sen träffen med en del diskussioner om hur vi har det på våra olika förskolor och vi pratade om hur man kan jobba i ateljén mm. Vi pratade också en del om hur lätt det är att som pedagog vara alltför snabb i att "hjälpa till" när barnen ska komma igång med sitt skapande. Om barnen bara sitter och tittar vill vi vuxna gärna komma dit och visa hur man ska göra. Jag tycker det är rätt skönt att vi på min förskola har tagit beslutet att inte rita/skapa till barnen. Vi sitter med barnen när de skapar och vi ställer frågor på olika sätt för att utmana dem vidare (tex "Vad händer om man gör så där?", "Kan man göra på nåt annat sätt?"). Men eftersom vi har en motorik som är mycket mer utvecklad än barnens och dessutom har en erfarenhet som de inte har, så skapar vi inte själva. Tyvärr finns risken att våra alster blir ledande för hur det "ska" se ut, och lyckas man inte med det, så vill man inte skapa alls, för man känner bara att man misslyckas. Och så vill vi inte att några barn ska känna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar