Föreläsning med Mia

Mias föreläsning handlade om dokumentation kring projektarbeten, och hon hade med sig exempel på dokumentation från en förskola i Kärra. Tyckte det var extra kul att se lite därifrån eftersom jag själv jobbat där, och det syns att det har hänt mycket sen dess.

Precis i början av föreläsningen tog Mia upp att pedagogisk dokumentation alltid börjar med ett aktivt lyssnande. "Som du lyssnar får du svar... Vad lyssnar du efter?" Tyckte det var väldigt tänkvärt! Är nog väldigt lätt att höra det man vill höra, men har man då verkligen lyssnat på vad som sagts?

Jag tyckte det var väldigt intressant att se hur man kan använda Power Point till dokumentation/reflektion. Det är inget som vi använder oss av och jag har inte ens tänkt att man kan göra på just detta sätt, men blev väldigt inspirerad av att testa på det. Det svåra är att få tiden att räcka till. Som det är just nu lyckas vi inte få ut i stort sett någon barnfri tid utöver en timme reflektionstid i veckan (eller två timmar för mig just nu). Och eftersom vår enda dator finns inne på kontoret, så blir det till att snabbt skriva ut de bilder man behöver och sen sitta och klippa och klistra samt skriva för hand till bilderna när man sitter i barngruppen. Egentligen går det ju snabbare att göra allt på datorn, men att vara borta från barngruppen för mycket fungerar inte just nu. Tycker det är riktigt trist att inte kunna få den tid vi har rätt till enligt avtal, men vet inte hur vi ska göra för att få till det heller. Några tips?

Föreläsning med Tarja Häikiö nr 2

Denna gång hade Tarjas föreläsning fokus på Barns estetiska läroprocesser. Det finns mycket i Tarjas föreläsningar som väcker tankar och reflektioner, oavsett hur många gånger man hört henne säga samma sak. Tycker man fokuserar på olika saker varje gång och hör nya saker, trots att mycket känns igen sen tidigare.

Något som jag fastnade för denna gång var Malaguzzin syn på konflikter som något bra. Konflikter är en möjlighet att hitta en ny lösning. Tycker det stämmer rätt bra med min egen devis om att se möjligheter istället för hinder. Tarja tog också upp en RE-pedagogs tanke om att det går att komma överens med alla föräldrar så länge man tar barnets perspektiv. Har själv jobbat mycket med just detta, då det ju trots allt är så att man kan ha svårare att komma överens med vissa föräldrar än andra. Har haft föräldrar som jag haft jättesvårt för, men istället för att undvika dem, så har jag försökt prata en hel del med dem och därigenom också kunnat bygga en bra relation (vilket känns extra viktigt vid de tillfällen då man kanske måste ta upp lite jobbigare/svårare saker som kan ha hänt och föräldrarna måste få reda på).

Tarja pratade också om hur svårt det kan vara att som atelierista ha rollen både som pedagog och som konstnär. Jag är glad att vi på min arbetsplats försöker ta tillvara på varandras olikheter och både kunna ge och ta tips och idéer från varandra. Men vet ju att alla inte är så lyckligt lottade och som konstnär kan man lätt ses som lite udda och konstig. Då gäller det att vara stark och kunna stå på sig för att ge barnen det bästa, men samtidigt vara ödmjuk inför dem som kanske känner sig lite skrämda av det hela och gå försiktigt fram. För jag tror rollen som atelierista kan kännas lite främmande och okänd för många och just det främmande och okända kan vara skrämmande innan man vet hur mycket positivt det kan komma ur det.

Atelieristans roll

Har tänkt, reflekterat och diskuterat vilken roll en atelierista kan ha. Det första jag tänker på är att en atelierista är någon som har lite extra kännedom om ateljéns material och hur det fungerar både för sig själv, men också i kombination med andra material. Atelieristan bör också vara inspiratör för de andra och kunna ge kollegor tips och idéer till material och hur man kan arbeta med dem, samt ha ett extra ansvar för det estetiska i miljön.

I basgruppen har vi också diskuterat en del kring hur svårt det kan vara att veta när man som pedagog ska "lägga sig i" barnens skapande (tex genom frågor för att utmana dem vidare) och när man ska låta barnen får jobba själva och vi tar ett steg tillbaka. Extra svårt är det att veta hur man ska göra när man har barn som sitter utan att jobba med materialet. Gör de det för att de vill iaktta hur andra gör först, eller gör de det för att de behöver få en push för att komma vidare och våga prova?

Jag tror att det viktigaste i arbetet med barnen är att verkligen lyssna och då inte bara på det talade ordet utan lika mycket på handlingar, minspel mm. Det gäller att skärpa sin "hörstyrka", så vi inte stör barnen i deras skapande genom att vi är för snabba och vill att de ska komma vidare i sitt utforskande alltför snabbt. Det är klart att det kan kännas bra för en pedagog att barnen hann med så mycket och utforskade massa material, men handlar det verkligen om att göra så mycket som möjligt? Eller handlar det om att barnen verkligen ska få utforska, upptäcka och lära känna materialet på djupet och sedan veta hur man kan använda det i andra sammanhang? För mig är svaret självklart.

Träff hos Eva

Eftersom vi både ska jobba med material själva (för att lära oss materialens abc) och besöka varandras verksamheter, har vi valt att träffas hos varandra och tillsammans arbeta med olika material. Denna gång var det Eva som fick besök och hon hade dukat upp med torrpastell- och oljepastellkritor, samt flaskfärg när vi kom. Torrpastell är något som jag nyligen upptäckt med barnen och är ett material jag fullkomligt älskar! Blir till att köpa för att kunna använda privat.

Eva berättade också om ett, för mig nytt, sätt att använda papier maché. Istället för att använda en ballong eller hönsnät och fästa tidningspappret på, så kan man forma pappret direkt efter att ha doppat det i tapetklister. Det blir nästan som att arbeta med lera när man jobbat ihop det och sen fortsätter man bara sätta på mer tidningspapper för att avsluta det hela med silkespapper. Det var riktigt kladdigt, men samtidigt kul att lära sig något nytt. Att träffas och jobba med material tillsammans i grupp kan verkligen ge mer än att sitta själv och jobba.

Konstbiennalen

Det är sällan jag kommer iväg på konstutställningar, så tyckte det skulle bli riktigt kul att komma iväg denna dag. Efter två dagar med kort om folk på jobbet (självklart är alla vikarier också sjuka när vi som bäst behöver dem), var jag helt slut när det var dags att träffas. Men när vi kom in i konsthallen och möttes av det stora konstverket i frigolit, så var tröttheten som bortblåst! Gillade upplägget med att gå runt två och två och diskutera om konstverken, men vi hade alldeles för kort tid på oss. Jenny och jag fastnade länge och diskuterade Wim Bothas frigolitkonstverk, där vi kunde skönja hästar, ängel, isberg mm. Tyckte hela verket andades fart, vind, himmel, frihet... Ju mer man tittade på det, desto mer saker hittade man. Tyckte det var en häftig idé att skära med ståltråd i frigolit, och min första tanke när jag hörde hur han gjort var "Hur varm måste ståltråden vara? Vill testa detta själv!" Dock undrade jag hur konstnären tänkt angående träkonstruktionerna som höll uppe det hela. Hade han nån tanke med att det såg så rörigt ut och bara hastigt ihopsatt för att hålla upp frigolitskulpturerna?

Världskartan av Reina Saini Kallat gav också upphov till många tankar. Första tanken var att det var kaos, rörigt, jobbigt med alla ljud, men sen började vi fundera på vad alla kablar mellan olika länder betydde och varför var vissa avklippta? Och varför slutade vissa i ett nystan på golvet? Och det som vi diskuterade som mest - vad betydde ländernas olika färger? Är det landets ekonomin som avgör vilken färg det har? Mycket var det att diskutera, men några svar kom vi egentligen inte fram till. Vi insåg att vi kanske kunnat komma på mer om hur konstnären tänkt om vi vetat mer om de olika länderna i världen. Hur som helst tyckte jag det var en häftig idé att göra konst att spikar och kablar. Kanske kan man göra nåt sånt med barnen?

Efter dessa två konstverk med alla tankar vi diskuterade fram och tillbaka, så fanns det knappt med tid till de andra. Fotografierna av Zabina Bhinyi hann vi snabbt titta på och beröras av, innan vi mer eller mindre sprang in i nästa rum för att hinna se vad som fanns där inne. Tyvärr hann vi aldrig titta nåt mer på allt som fanns där (konstverk gjorda av fångar, i utbyte mot att Antonio Vega Macotela gjorde något för dem), vilket var extra synd eftersom det väckte så många tankar hos alla när vi sen diskuterade i storgrupp. Det fanns en film och ett auditivt konstverk med, men dessa hanns inte med alls. Skulle behövt minst ett par timmar till för att hinna med allt!

Basgruppsträff 1

Den första basgruppsträffen hade vi på min förskola, en dag då jag äntligen var på väg att få tillbaka min röst. Eftersom jag varit hemma och hållit tyst i två dagar, så åkte jag till jobbet först på eftermiddagen när det var dags för träffen. Precis när jag kom var sista barnet på väg hem och jag fick kommentaren "Men du har missat dagis! Alla barnen har gått hem..." Tja, vad svarar man på det? För mig blev det en härlig start på en basgruppsträff, som gav en hel del bra diskussioner mm.

Vi började med att gå runt på förskolan och jag berättade så gott jag kunde med min hesa röst om hur vi arbetar. Märkte rätt snabbt hur stjärnögonen började lysa på mina basgruppskamrater och det gjorde att även jag kände mig både motiverad och inspirerad att fortsätta på det sätt vi gör. Tycker själv att vi har en härlig och genomtänkt miljö (som dessutom är föränderlig utefter barnens intressen/behov mm. Som exempel kan nämnas att vårt byggis möblerades om fyra dagar efter basgruppsträffen...), och ett så positivt gensvar från andra utifrån (särskilt från andra som arbetar i förskolan) ger mig tanken att det är skönt att det inte bara är vi som arbetar där som tycker så. Det är ju så lätt att bli hemmablind, så att få besök där man visar runt och måste förklara hur man tänker om tex miljö och arbetssätt är väldigt viktigt.

Vi avslutade sen träffen med en del diskussioner om hur vi har det på våra olika förskolor och vi pratade om hur man kan jobba i ateljén mm. Vi pratade också en del om hur lätt det är att som pedagog vara alltför snabb i att "hjälpa till" när barnen ska komma igång med sitt skapande. Om barnen bara sitter och tittar vill vi vuxna gärna komma dit och visa hur man ska göra. Jag tycker det är rätt skönt att vi på min förskola har tagit beslutet att inte rita/skapa till barnen. Vi sitter med barnen när de skapar och vi ställer frågor på olika sätt för att utmana dem vidare (tex "Vad händer om man gör så där?", "Kan man göra på nåt annat sätt?"). Men eftersom vi har en motorik som är mycket mer utvecklad än barnens och dessutom har en erfarenhet som de inte har, så skapar vi inte själva. Tyvärr finns risken att våra alster blir ledande för hur det "ska" se ut, och lyckas man inte med det, så vill man inte skapa alls, för man känner bara att man misslyckas. Och så vill vi inte att några barn ska känna

Workshop med Stina Braxell

Workshopen med Stina Braxell blev inte riktigt som planerat, eftersom vi inte kunde komma in någonstans på hdk och ingen gick att få tag på som kunde hjälpa till. Men Stina löste det snyggt genom att improvisera så mycket hon kunde i caféet. Tyvärr kunde vi ju inte få se de bilder hon hade med sig eller få materialöversikten hon pratade om, men det funkade bra ändå. Och vi fick lite extra tid i våra basgrupper, så vi kunde diskutera hur det ser ut i ateljéerna på våra förskolor, vilken erfarenhet vi själv har av skapande och på så sätt också hinna lära känna varandra lite.

Något jag tyckte var bra att Stina tog upp var återigen det här med fallgropen som är så lätt att hamna i - "Vad är det?" Det är så grymt lätt att hamna där och jag känner att det verkligen är något som vi måste jobba med hos både pedagoger och föräldrar (men också hos några av barnen, som nästan får prestationsångest för att de anser att de inte "kan"). Visst kan och får det gärna föreställa något, men det måste inte alltid göra det och framförallt tycker jag det är viktigt att barnen känner att det är ok att själv få välja hur man vill ha det. Och om syftet är att testa på och lära känna nytt material är det än viktigare att man inte har pressen på sig att det måste föreställa något i slutändan.

Som enskild uppgift fick vi med oss att själva jobba med det material vi erbjuder barnen och lära känna materialets abc. Då jag själv alltid har älskat att rita/måla/pyssla, så känner jag mig rätt bekant med olika material redan. Och om jag själv inte känner till materialet helt, så är jag ändå inte rädd för att ta fram det och arbeta med barnen med det. Snarare så tycker jag att det kan vara riktigt spännande att upptäcka hur ett material fungerar tillsammans med barnen, och tillsammans med dem komma fram till hur det kan användas. Men samtidigt ger ju denna uppgift mig en anledning till att verkligen komma igång med mitt skapande ordentligt igen.