måndag 9 april 2012

Sjuk igen!

Blev oerhört frustrerad när jag insåg att jag skulle missa ännu en föreläsning. Efter 1,5 vecka hemma hann jag jobba fyra dagar, innan världens migrän slog till. Tog mig igenom jobbdagen och förskolans femårsfirande, men sen hade jag så ont i hela kroppen och frossa (utöver migränen som inte släppt), så det var bara att åka hem och lägga sig under filt på soffan och inse att febern bara steg mer och mer... Tur att jag kan ta del av andras tankar och anteckningar, så jag ändå vet vad som gåtts igenom.

Denna gång hade Tarja pratat om det analytiska ögat. Hur viktigt det är att prata om bilder, om varför man väljer de bilder man gör till tex en dokumentation och inte andra och att den estetiska delen inte ska gå före den pedagogiska i en dokumentation. En dokumentation består av minnesbilder, så man kommer ihåg vad man gjort, kan göra det osynliga synligt och komma vidare i sitt arbete. Genom att skapa dessa processer kan man hitta en metanivå. Tycker detta är viktiga tankar att ha med sig när man sitter med dokumentation och allt man samlat in och ska göra ett urval från. Vad är det egentligen jag vill titta på? Vad är det jag vill att andra ske se i processen?

Något annat jag fastnade för när jag läste bloggarna var Vygotskijs tankar om att vi vuxna har större fantasi än barnen. Fantasi bygger på erfarenhet och vi vuxna har mer erfarenhet än barnen och alltså är vår fantasi också större. Hur kommer det sig då att vi vuxna ser det tvärtom? Vet att dessa tankar har snurrat i mitt huvud flera gånger om och nu börjar de igen. För jag tror att samhället vi lever i är en stor orsak till att vi vuxna är så hämmade. Det är liksom okej att fantisera och hitta på saker när man är liten, men ju äldre man blir, desto mer ska man lämna det åt sidan till förmån för "verkligheten". Titta bara på hur det ser ut i skolan med alla de estetiska ämnena - man drar ner mer och mer på dem och det är bara de teoretiska ämnena som räknas. De som fortsätter med sitt skapande ses ofta som lite udda - titta bara på vad många tänker om konstnärer. Men om du lägger din fantasi på "rätt" saker, som att komma på nya läkemedel, på forskning eller på att utveckla nya produkter etc, då ses du som en tillgång i samhället. Jag tror ju att vi skulle få många fler som är duktiga på att utveckla nya saker inom olika områden om vi fortsatte uppmuntra fantasin och skapandet på olika sätt genom alla år i skolan istället för att dra ner på de delarna.

Stinas föreläsning

Tyvärr var jag sjuk den gång Stina hade sin föreläsning, men har läst igenom alla bloggar och försökt ta del av det hon tog upp. Det som gjorde mig lite lättare till sinnes var att jag såg att hon tagit upp en del av Vygotskijs tankar, som vi pratade mycket om när jag läste till lärare.

Vygotskij skriver om att man kan urskilja två typer av handlingar utifrån en människas beteende och handlingar. Den första kan man kalla reproduktiv/återskapande och bygger på att man återskapar något man varit med om/sett eller liknande, dvs det bygger mycket på vårt minne. Den andra kallar Vygotskij den kreativa, eller kombinatoriska och är den som ger upphov till nya bilder/handlingar. Han skriver tex "Om människans aktivitet inskränkte sig till att återskapa det gamla, då vore hon en varelse som var inriktad på det förgångna, och hon skulle bara kunna anpassa sig till framtiden i den mån som denna återskapade det förgångna. Det är just människan kreativa aktivitet som gör henne till en framtidsriktad varelse, som skapar sin framtid och samtidigt förändrar sin nutid" (s 13, Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen).

Om man tar med sig Vygotskijs tankar in i förskolan och ateljén, så tycker jag att man tydligt kan se dessa två typer av handlingar hos barnen. Ofta tycker jag att handlingarna i ateljén föregås av ett iakttagande av de andra barnen och deras handlingar innan vissa barn sätter igång själva, särskilt när man introducerar ett nytt material. Sedan börjar skapandet i att de återskapar något de sett, för att många gånger övergå i ett nyskapande innan de är klara. Jag tror att återskapandet många gånger triggar igång nya tankar, som gör att skapandet utvecklas under tiden man håller på och slutresultatet är nyskapande/kreativt. Spännande tankar att ha med sig när man jobbar i ateljén med barnen, men också när man jobbar med sitt eget skapande.

Stina hade också tagit upp hur viktigt det är att veta var i klotterstadiet barnen befinner sig, så man vet när man ska stötta barnet i att komma vidare. Vygotskij pratar om den proximala utvecklingszonen, dvs att en kamrat som ligger lite steget före i just det man håller på med, kan utmana en vidare och få en att ta ett steg till. Glappet får inte vara för stort, utan man ska ligga ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att man ska kunna lära av varandra. Tänk bara själv på hur långt du kan komma med hjälp av en fiffig kamrat!

Jag fick också med mig lite frågor till mig själv när jag läste de andras bloggar om att Stina tagit upp vikten av att tänka till en extra gång när man ska sätta upp barnens alster. Förändrar jag barnens alster då? Förstör jag dem (ur barnets synvinkel)? Jag brukar alltid fråga om jag får sätta upp deras alster, om jag får skriva ner det de berättar om det de skapat och i så fall var på målningen (eller ev en lapp bredvid). Jag vill ju inte att någon ska skriva på det jag målat, så varför skulle inte barnen kunna känna detsamma? Det är oerhört viktiga tankar att ha med sig!

Basgruppsträff om Sokratiska samtal

Kändes som om vi alla i basgruppen var något förvirrade över vad tanken med denna basgruppsträff var. Skulle vi ha Sokratiska samtal i gruppen? Skulle vi diskutera Sokratiska samtal mer allmänt? Vad skulle vi få ut av träffen? Ingen av oss kände att vi hade fått tillräcklig information om vad vi skulle göra. Vi tyckte också att det var svårt att ha Sokratiska samtal i en grupp på bara tre stycken, vilket gjorde att vi lite mer allmänt diskuterade det hela.

De frågor vi fastnade mest för var: Hur kan man föra sokratiska samtal med små barn, dvs 2-3-åringar? Hur klarar de att göra upp ett eget mål? Och hur fungerar det med gemensamma regler för de yngre barnen? Vi är alla övertygade om att Sokratiska samtal kan fungera med de lite äldre barnen i förskolan (4-6 år), men det hade varit spännande att fördjupa sig lite mer och se om det går att använda sig av också med de yngre barnen och i så fall på vilket sätt.

måndag 5 mars 2012

Studiebesök på Solgläntan

Solgläntan är en förskola i Kärra som på ett sätt är välkänd för mig, men ändå inte. Som outbildad vikarie var det här jag blev helt övertygad om att det var i just förskolan jag ville jobba! (Dessutom gick jag själv på lekis här när jag var sex år). Så studiebesöket var för mig extra spännande, då jag vet att de ändrat i princip allt sedan dess. Räknade ut att senast jag var där var sommaren 2004. Sedan dess har de ändrat åldersindelningen på avdelningarna, ändrat totalt i sina miljöer samt till viss del byggt om.

Det första som slog mig var hur mycket som faktiskt hänt i miljöerna och hur tydligt man kan se spår av barnen precis överallt, trots att de inte var där fysiskt. Tog 100 bilder på miljön, så det var mycket att gå igenom och inspireras av också efteråt. Har insett att jag tar till mig de stora sakerna i miljön när jag går omkring, men det är detaljerna i miljöerna som inspirerar mig mest och som ger mig mest idéer till hur jag kan förändra saker i den egna förskolan. Vår uppgift under kvällen var att söka barnens spår i miljöerna och sedan välja ut ett par bilder att skriva om på bloggen.


Här är en av bilderna jag valde där man ser tydliga spår av barnen. Man ser hur de verkligen använt sig av materialet som finns tillgängligt, men också hur de använt sig av några av de många inspirationsbilder som fanns tillgängliga överallt. Jag tycker också det är härligt att barnen kan lämna sina skapelser framme, så att man nästa dag kan fortsätta igen, alternativt att någon annan fortsätter på det man själv har påbörjat. Man inspireras på detta sätt av varandra och varandras skapelser









Jag gillade hur man på varje avdelning hade en ateljé där färgerna stod framme och det kändes som om det bara var att gå fram och börja måla. Gillade idén med plast både på väggen och golvet, så att det skyddas, samtidigt som man kan använda det i sitt skapa och skapa häftiga mönster på genomskinligt material






Den sista bild jag valde ut av alla jag tagit, var denna bild, där man dels ser att barn har skapat, men också en text mer riktad till vuxna som beskriver pedagogernas tankar kring bygg och konstruktion. Sådana här texter fanns lite överallt, ofta hängande från taket. Genom detta känns det som om pedagogerna verkligen kan få med sig alla vuxna som vistas på förskolan (föräldrar, besökare mfl) i de pedagogiska tankarna och visar på att förskolan inte bara är barnpassning medan föräldrarna är på jobbet, utan så mycket mer. Detta är något jag tar med mig, då vi just nu jobbar mycket med att lyfta bla Lpfö inför föräldrarna

Som avslutning kan jag bara tacka för besöket och säga att jag fick mycket tankar med mig därifrån (och ännu fler blev det efter nätverksträffen på Sotenäs förskola en knapp vecka senare, men det tar vi en annan gång. Snacka om att jag kände mig full av nya intryck och ny inspiration efter allt detta och hade svårt att sortera allt till slut)

"Pedagoger som skapar möjligheter för barn att vara kreativa"

Mia Anderssons föreläsning handlade just om detta - pedagoger som skapar möjligheter för barn att vara kreativa. Detta är något som för mig är  väldigt viktigt att ha med sig i tanken hela tiden, när man är med barnen, när man utformar miljöerna, när man diskuterar förhållningssätt mm. Men det är inte alltid så lätt att komma på hur man kan gå vidare.

I samband med att vi lyssnat på Mia, så utspelade sig en händelse på min förskola som fick mig att tänka tillbaka på det Mia sagt: "Begränsningar finns hos oss vuxna". Ett av barnen kom och hämtade mig och sa att "NN tvättar sig fast han inte bytt blöja!". Då jag vet att detta är ett barn som älskar att stå vid handfatet och leka med vattnet, så gick jag dit för att se vad han gjorde. Det jag får se är att han hämtat sin mössa och använder den som skål att hälla vatten i... Kanske inte det bästa sättet att använda sin mössa, men jag förstod ju återigen hur fascinerad detta barn är av vatten och han utforskar det på alla möjliga sätt. Och finns inget framme att utforska med så får man väl hämta eget. Så utmaningen nu är ju att komma på hur vi kan ge honom möjligheter att utforska vatten på olika sätt samtidigt som de andra barnen måste kunna använda toaletten där handfatet finns och NN ska kunna ha sin mössa när det är dags att gå ut

Härliga Pernilla Mårtensson

Kan inte beskriva Pernilla som annat än underbar, inspirerande och engagerad! Varje gång jag lyssnar på henne/pratar med henne så känns det som om jag hamnar i en liten bubbla, vilket gör det svårt att få ner alla tankar på papper efteråt. Har så mycket som snurrar i huvudet, men har svårt att fånga dem och skriva ner dem.

Något som Pernilla pratade om var storbok. Det är något som jag mötte redan när jag läste till lärare och som framför allt min kollega har använt sig en del av. Jag fastnade för det redan första gången jag hörde om det och det är något som finns med i tanken till projektet vi jobbar med just nu. Tycker det är underbart när barnen själva får vara med och skapa en bok. Får väl se om barnen tycker det är en lika bra idé som jag och min kollega tycker...

Har läst mycket om just läs- och skrivutveckling och är väldigt intresserad av detta område, så tyckte det var riktigt intressant att lyssna till vad Pernilla hade att säga om det och att bli påmind om lite av det jag läst tidigare. Är enormt sugen på att leta fram böckerna jag har hemma inom området och plöja igenom allt igen. Ska bara finna tiden till allt jag vill läsa med.

Två saker fastnade jag extra mycket för. Den ena var att fråga barnen själva hur de lär.  En väldigt intressant tanke jag tar med mig till "mina" barn. Den andra var att låta barnen ha sitt eget alfabet tills de upptäcker det gemensamma. Tror att jag gör det, men inser att jag måste tänka efter hur jag verkligen gör när barnen skriver för att veta säkert.

måndag 9 januari 2012

Upptäcka färg

En eftermiddag tog jag med mig några barn in i ateljén för att måla med våra glansfärger. Det är i stort sett flaskfärg som har mer glans i och därmed också ger en annan lyster när de torkat. Dessutom är denna färg lite tjockare än våra vanliga flaskfärger. Varje färg fanns endast i en burk, så barnen fick turas om att använda dem och när man var klar med en färg fick man ställa tillbaka den på bordet och gå och hämta en annan färg (alternativt vänta på att någon annan skulle bli klar med den färg man ville ha). Anledningen till att det blev så här var dels för att barnen behöver vara i situationer där de får samarbeta, men framförallt för att vi då kunde använda oss av alla 10 färger och att alla kunde få tillgång till dem allihop. När 6 barn samtidigt ska måla i ateljén finns varken plats eller nog med burkar för att alla ska kunna ha alla färger själv. Har märkt att det dessutom nästan känns lugnare i ateljén när jag gör på detta sätt, trots att jag ibland haft uppåt 8 barn som samsats i vår lilla ateljé och de måste gå fram och tillbaka för att hämta färg. Men kanske är just det en bidragande orsak till att de koncentrerar sig så länge på samma målning och inte ens ber om ett nytt papper förrän det första verkligen är fyllt till bredden med färg?

Just denna eftermiddag hade jag bla med mig en tjej på drygt ett år som testat att måla med glansfärg vid ett tidigare tillfälle. Första gången målade hon några streck på pappret, men mest intressant var att titta på färgburkarna och på när de andra barnen hämtade ny färg mm. Denna andra gång var det däremot ett rejält upptäckande av själva färgen, vilket jag fångade med min kamera. Har gjort ett urval av alla bilder jag tog - följ med på denna flickas upptäckande av färg!

(Det som tyvärr inte kom med på kort var att hon också smakade på färgen, men den var tydligen inte god. Jag fick ett Usch! från henne samtidigt som hon rynkade näsan och sedan smakade hon inte någon mer gång)