Tänk att det snart är slut på atelieristautbildningen och det är dags att sammanfatta de tankar man fått med sig. Tycker tiden har gått väldigt fort! Atelieristans roll är för mig ganska svår att definiera, då det känns som om den ser olika ut på olika förskolor. Men huvuduppgiften som jag ser det, är att vara en inspirationskälla i ateljén, för både barn och pedagoger och att se till det estetiska på förskolan (inte bara det praktiska). Dessutom att ha lite extra koll på vad det finns för utbud runt om i ens närhet som man kan utnyttja på olika sätt, som tex konstutställningar. Hur som helst - nu ska jag försöka få ner lite av allt det som jag fått med mig under tiden som gått på utbildningen.
Det första jag tänker på är min medvetenhet om hur jag bemöter barnen när de inte vill delta i det som erbjuds, utan väljer att stå bredvid och titta på. Tidigare var jag mer på de här barnen och ville få med dem på det som hände, särskilt om de själva valt aktiviteten. Men nu ifrågasätter jag varför alla måste delta på samma sätt? Om någon vill vara passivt aktiv, dvs stå bredvid och titta på, så är väl det helt ok. Jag tillåter barnen att ta den tid de behöver på ett annat sätt nu än tidigare. Tänker mycket på min "hörstyrka", dvs hur jag lyssnar på barnen. Om detta kan man läsa i Lyssnandets pedagogik (tycker ordet "hörstyrka" är ett riktigt bra ord) och i Att göra lärandet synligt kan man läsa om lyssnande på olika sätt, vilket för mig är väldigt viktigt i arbetet med barnen i förskolan. Dessutom var detta något som både Mia Andersson och Pernilla Mårtensson lyfte på olika sätt i sina föreläsningar. Mycket nyttigt att höra flera gånger om!
Jag tänker också mycket på frågan Vem/vad kan man bli i detta rum? Tarja Häikiö skriver en hel del om miljöer i Barns estetiska läroprocess, Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi skriver om det i Lyssnandets pedagogik och Mia Andersson tog upp det på sin föreläsning. På min förskola förändrar vi miljöerna rätt ofta, allt efter vad vi märker att barnen frågar efter (både verbalt, genom lekar, gester osv) och jag tycker att denna fråga på ett bra sätt belyser det man ska ha med sig i detta förändringsarbete.
I Lyssnandet pedagogik skriver ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi om projektarbete och hur val av innehåll är lätt, men vad är vi ute efter i projektet? Cristian Fabbi lyfte samma sak när han pratade om metanivå i projektarbeten. Och äntligen förstod jag det som jag hört så många gånger! Och jag förstod varför det kändes som om min kollega och jag fokuserade på olika saker i vårt gemensamma projekt med barnen - vi pratade om olika saker! Hon var fokuserad på innehåll - jag var fokuserad på metanivån. Vad mycket lättare det blev när jag kunde sätta ord på det, så vi kunde diskutera på samma nivå!
Ytterligare en sak som jag har förändrat lite i mitt arbete med barnen, är tiden de får att utforska material. Efter Stinas föreläsning och bok Skapande barn, samt Tarjas påpekande att varje material har sitt eget alfabet, så backade jag lite i arbetet i ateljén och lät barnen klottra mycket mer med materialet. Dessutom får barnen mer möjlighet idag till att sitta och bygga med materialet i ateljén även vid andra tillfällen, då jag tänker att de på det sättet får en chans att lära känna materialet och dess egenskaper på ett djupare plan, som de sedan kan använda sig av när de vill skapa något som ska sparas.
Något som var nyttigt att få höra igen var Vygotskijs tankar om imitera, återskapa, nyskapa (som både finns med i hans bok och som både Tarja och Stina lyft på föreläsningar). Dessutom tänker jag ännu mer på att det inte är säkert att det barnen målar/skapar föreställer något särskilt. Kanske är det upptäckandet av materialet som varit det viktiga? Nu gäller det bara att jag får med mig kollegor och föräldrar i detta också.
När det gäller den pedagogiska dokumentationen, så tycker jag det är väldigt svårt. Så fort jag känner att jag börjar greppa det, så läser/hör jag något nytt och så börjar tankarna snurra igen. Fast det är väl det som är en av tankarna - man är aldrig färdiglärd, utan kan lära sig nytt och utveckla sina tankar flera gånger om. Och det som fungerar just här och nu, kanske inte fungerar lika bra imorgon?
Slutligen kan jag säga att jag är väldigt sugen på att jobba i ett konstprojekt med barnen. Har tänkt tankarna tidigare också, men inte riktigt våga ge mig på det. Men nu, med denna utbildning bakom mig, så har jag fått lite mer kött på benen och självförtroende nog att kasta mig in i det. Känns riktigt spännande att tillsammans med barnen utforska olika konstnärer och deras olika sätt att uttrycka sig och på det sätt också få syn på olika tekniker man kan använda sig av. Inspireras, utmanas och lära av dem. Hoppas att barnen tycker det kan bli lika spännande som jag tycker!
Referenser:
Litteratur:
Braxell, Stina: Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan. Lärarförbundet 2010
Häikiö, Tarja: Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola. Göteborgs Universitet 2007
Lenz Taguchi, Hillevi: Varför pedagogisk dokumentation? Stockholms Universitet 1997
Reggio Children/Projekt Zero: Att göra lärandet synligt - barns lärande individuellt och i grupp (Originaltitel: Making learning visible). Reggio Emilia 2005 (2001)
Vygotskij, Lev: Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg 2005
Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi: Lyssnandets pedagogik. Stockholm 2005
Föreläsningar/Seminarium:
Andersson, Mia: Dokumentation kring projektarbeten. 2011-11-03
Reflektion kring en kreativ pedagogisk miljö. 2012-01-26
Braxell, Stina: Barns skapande. Atelieristans roll och mötet med material. 2011-09-22
Barns skapande och visuella språk. 2011-11-17
Barns skapande - imitera, återskapa, nyskapa. 2012-02-23 (lånat från
andras anteckningar)
Fabbi, Cristian. 2012-04-02 samt 2012-04-03 (två heldagar med pedagogistan från Bassa Regiana)
Häikiö, Tarja: Ateliern och atelieristans roll. 2011-09-15
Mårtensson, Pernilla: Projektarbete i Reggio Emilia. 2011-11-10
söndag 13 maj 2012
Visuell kultur
Vart vi än vänder oss möts vi av bilder och budskap som vill förmedla något till oss. Att vi på olika sätt påverkas av detta är ganska självklart. Det viktiga är dock att vi tidigt lär oss kritiskt tänkande och är medvetna om hur och att vi påverkas. Jag tycker det är viktigt att vi redan i förskolan pratar med barnen om sådant här och hjälper dem med hur man kan ifrågasätta en del av allt man ser och att man kan tolka saker på olika sätt och att det är helt ok. Tycker Susanne sammanfattade det bra med orden "De bilder som vi dagligen möter kräver att vi lär oss diskutera, analysera och ifrågasätta deras betydelse". Det var det jag tog till mig från denna föreläsning, då endast en liten skara hade samlats på HDK.
Cristian Fabbi
Oj, vad mycket tankar! Två heldagar med Cristian Fabbi har fått hjärnan att gå på högvarv. Skulle behöva en hel vecka (minst) att bara sitta och prata efter detta och lyfta allt man fått med sig. Det svåraste är att veta var man ska börja...
Något vi (Linda, Pia och jag) fastnade mycket i och diskuterade sinsemellan, men också med andra som kom i vår närhet, var det här med att förklara för andra vad vi gör. Vi jobbar som i en bubbla, tycker att det vi gör är fantastiskt, men hur ska vi få andra (tex politiker) att förstå vad det handlar om? Det känns som om vi behöver bli mycket bättre på det. Tänk tex på "flumskolan" - hade politikerna förstått alla tankar som ligger bakom arbetssättet hade det kanske sett annorlunda ut/låtit annorlunda i deras diskussioner?
Tillbaka på jobbet efter dessa dagar började jag och min kollega diskutera sättet de jobbar med projekt på i Reggio. Att de där har kanske 4-5 barn i två grupper som jobbar i ett projekt med en pedagog, medan resten av barngruppen är indelad i smågrupper som arbetar själva. Här i Sverige känns just detta som svårt att göra, då vi inte har med oss politiker och föräldrar i detta tänk. Dessutom börjar barnen i Italien i förskolan mycket tidigare än barn i Sverige, och är uppvuxna med deras sätt redan från väldigt tidig ålder. Därmed inte sagt att vi inte kan jobba i smågrupper, men våra smågrupper behöver befinna sig på stationer där en vuxen kan ha koll på vad som händer. Om något skulle hända och vi inte är närvarande/finns i samma rum, kan vi bli straffade trots att det kanske varit en olyckshändelse. Det är spännande att komma in på dessa diskussioner och återigen märks det ganska tydligt att vi inte kan kopiera allt från Reggio, utan får ta tills oss tankarna de har och sedan göra det som fungerar här, på vår förskola, i vår barngrupp, just nu.
Trots att det gått några dagar nu, så snurrar tankarna fortfarande. Känner att jag kunnat skriva hur mycket som helst egentligen, men behöver landa lite själv först.
(Blogginlägget skrevs bara några dagar efter mötet med Cristian Fabbi, men har inte blivit publicerat förrän nu...)
Något vi (Linda, Pia och jag) fastnade mycket i och diskuterade sinsemellan, men också med andra som kom i vår närhet, var det här med att förklara för andra vad vi gör. Vi jobbar som i en bubbla, tycker att det vi gör är fantastiskt, men hur ska vi få andra (tex politiker) att förstå vad det handlar om? Det känns som om vi behöver bli mycket bättre på det. Tänk tex på "flumskolan" - hade politikerna förstått alla tankar som ligger bakom arbetssättet hade det kanske sett annorlunda ut/låtit annorlunda i deras diskussioner?
Tillbaka på jobbet efter dessa dagar började jag och min kollega diskutera sättet de jobbar med projekt på i Reggio. Att de där har kanske 4-5 barn i två grupper som jobbar i ett projekt med en pedagog, medan resten av barngruppen är indelad i smågrupper som arbetar själva. Här i Sverige känns just detta som svårt att göra, då vi inte har med oss politiker och föräldrar i detta tänk. Dessutom börjar barnen i Italien i förskolan mycket tidigare än barn i Sverige, och är uppvuxna med deras sätt redan från väldigt tidig ålder. Därmed inte sagt att vi inte kan jobba i smågrupper, men våra smågrupper behöver befinna sig på stationer där en vuxen kan ha koll på vad som händer. Om något skulle hända och vi inte är närvarande/finns i samma rum, kan vi bli straffade trots att det kanske varit en olyckshändelse. Det är spännande att komma in på dessa diskussioner och återigen märks det ganska tydligt att vi inte kan kopiera allt från Reggio, utan får ta tills oss tankarna de har och sedan göra det som fungerar här, på vår förskola, i vår barngrupp, just nu.
Trots att det gått några dagar nu, så snurrar tankarna fortfarande. Känner att jag kunnat skriva hur mycket som helst egentligen, men behöver landa lite själv först.
(Blogginlägget skrevs bara några dagar efter mötet med Cristian Fabbi, men har inte blivit publicerat förrän nu...)
söndag 15 april 2012
Det är så orättvist!!!
Detta har inte alls med atelieristakursen att göra, men bara måste få skriva av mig lite...
Igår morse möttes jag av beskedet att en kompis till mig somnat in för gott. Hur kan det vara så orättvist att just hon, en 32-årig mamma som verkligen kämpat i flera år, inte ska få uppleva sin sons uppväxt? Varför måste vissa åka på så många olika saker, som läkarna mer eller mindre står handfallna inför?
Detta är en tjej som i många år kämpat mot en ovanlig sjukdom, där läkarna försökt med allt möjligt för att hon ska må så bra det bara går. Hon lärde sig leva med den, trots allt jobbigt den medförde och en mer positiv person har jag sällan träffat. Kändes lite som hon hade mentaliteten att "Visst kommer det hinder i vägen, men hinder är till för att överkommas!". Det var många läkarbesök, många operationer, många mediciner, men aldrig något klagande.
Men vad händer? Jo, denna tjej åker på ännu en mycket ovanlig sjukdom (tror det är typ 5 pers på en miljon som åker på den). Vad är sannolikheten för att samma person åker på två så ovanliga sjukdomar? Men hon fortsätter kämpa, hålla humöret uppe och se positivt på livet, trots att det är ett helvete ibland.
Men till slut orkade inte kroppen mer. Efter år av sjukdomar, smärta, operationer, sjukhusvistelser mm gav kroppen upp. Och det är så orättvist att någon som kämpat så oerhört inte får leva vidare! Hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
Igår morse möttes jag av beskedet att en kompis till mig somnat in för gott. Hur kan det vara så orättvist att just hon, en 32-årig mamma som verkligen kämpat i flera år, inte ska få uppleva sin sons uppväxt? Varför måste vissa åka på så många olika saker, som läkarna mer eller mindre står handfallna inför?
Detta är en tjej som i många år kämpat mot en ovanlig sjukdom, där läkarna försökt med allt möjligt för att hon ska må så bra det bara går. Hon lärde sig leva med den, trots allt jobbigt den medförde och en mer positiv person har jag sällan träffat. Kändes lite som hon hade mentaliteten att "Visst kommer det hinder i vägen, men hinder är till för att överkommas!". Det var många läkarbesök, många operationer, många mediciner, men aldrig något klagande.
Men vad händer? Jo, denna tjej åker på ännu en mycket ovanlig sjukdom (tror det är typ 5 pers på en miljon som åker på den). Vad är sannolikheten för att samma person åker på två så ovanliga sjukdomar? Men hon fortsätter kämpa, hålla humöret uppe och se positivt på livet, trots att det är ett helvete ibland.
Men till slut orkade inte kroppen mer. Efter år av sjukdomar, smärta, operationer, sjukhusvistelser mm gav kroppen upp. Och det är så orättvist att någon som kämpat så oerhört inte får leva vidare! Hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!
måndag 9 april 2012
Missade Tarja igen!
Trodde inte det var sant när jag på måndag morgon vaknade med världens dunderförkylning igen! Femte förkylningen sen årsskiftet... Och på vårdcentralen kan de inte säga mer än "Tyvärr, det är så det ser ut i år. Förkylningarna bara avlöser varandra". Hoppades att jag skulle tillfriskna tillräckligt mycket för att orka gå på kursen på torsdagen, men icke! Det var bara att åka hem och lägga sig efter jobbet och sedan ta del av allas anteckningar återigen.
När jag läste till lärare gjorde vi bildanalys på just Den farliga resan av Tove Jansson, så det hade varit spännande att se om mina tankar kring det hela hade ändrats något sedan dess. Har ju hänt ganska mycket på åtta år (är det verkligen så länge sen?!)
Något som jag har svårt för är dock just Tove Janssons böcker. Har aldrig gillat dem, varken texten eller bilderna. Att analysera bilderna kan visserligen fascinera, särskilt om man hör om hennes liv, och tycker det är spännande med bilder som har fler bottnar än man kanske lägger märke till vid första anblicken. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av den avsky jag känner för dessa böcker. Varför känner jag så starkt motstånd? Mumintrollen i sig är ju ganska söta, bilderna mångfasetterade och berättelserna tänkvärda, men jag kan ändå inte med dem! Varför?
Bildanalys däremot tycker jag är riktigt intressant. Pratar gärna om sådant jag ser på bilder, sådant man kan tänka sig händer runt omkring mm. Och det är väldigt intressant att höra barnens tankar om olika bilder. Att prata om bilderna på dels en denotativ nivå (vad ser jag?) och en konnotativ nivå (vad symboliserar detta? Vad står bakom?) är väldigt intressant. Ofta är det den denotativa nivån som är den svåraste. Vi alla har ju våra erfarenheter med oss och vi tolkar världen utifrån dem. Att då enbart prata om det man faktiskt ser kan vara väldigt svårt.
Enligt mig är bildanalys något som är väldigt viktigt också vid dokumentation. För att välja ut de bilder man gör, så måste man först analysera bilderna utifrån de frågeställningar man haft med sig. Så dels kan bildanalys användas för att få en djupare förståelse för sagor/historier man läser, dels kan man lyfta olika dilemman och dels kan man fördjupa dokumentationen ytterligare. Bildanalys är viktigt i många sammanhang
När jag läste till lärare gjorde vi bildanalys på just Den farliga resan av Tove Jansson, så det hade varit spännande att se om mina tankar kring det hela hade ändrats något sedan dess. Har ju hänt ganska mycket på åtta år (är det verkligen så länge sen?!)
Något som jag har svårt för är dock just Tove Janssons böcker. Har aldrig gillat dem, varken texten eller bilderna. Att analysera bilderna kan visserligen fascinera, särskilt om man hör om hennes liv, och tycker det är spännande med bilder som har fler bottnar än man kanske lägger märke till vid första anblicken. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av den avsky jag känner för dessa böcker. Varför känner jag så starkt motstånd? Mumintrollen i sig är ju ganska söta, bilderna mångfasetterade och berättelserna tänkvärda, men jag kan ändå inte med dem! Varför?
Bildanalys däremot tycker jag är riktigt intressant. Pratar gärna om sådant jag ser på bilder, sådant man kan tänka sig händer runt omkring mm. Och det är väldigt intressant att höra barnens tankar om olika bilder. Att prata om bilderna på dels en denotativ nivå (vad ser jag?) och en konnotativ nivå (vad symboliserar detta? Vad står bakom?) är väldigt intressant. Ofta är det den denotativa nivån som är den svåraste. Vi alla har ju våra erfarenheter med oss och vi tolkar världen utifrån dem. Att då enbart prata om det man faktiskt ser kan vara väldigt svårt.
Enligt mig är bildanalys något som är väldigt viktigt också vid dokumentation. För att välja ut de bilder man gör, så måste man först analysera bilderna utifrån de frågeställningar man haft med sig. Så dels kan bildanalys användas för att få en djupare förståelse för sagor/historier man läser, dels kan man lyfta olika dilemman och dels kan man fördjupa dokumentationen ytterligare. Bildanalys är viktigt i många sammanhang
Skapa i återvinningsmaterial
Tillsammans med barnen på förskolan skapar vi ofta i återvinningsmaterial, men det är inget jag brukar göra själv, så det var en lite spännande utmaning vi fick från Stina. Det svåra när man får en sådan här uppgift är alltid Vad ska jag göra? Men eftersom vi ända sedan i höstas jobbar med dinosaurier på förskolan, så fortsätter jag på det temat denna gång med. Så fram med konservburkar, ståltråd, c-vitaminrör, toapappersrullar, tidningspapper, lim och tyg och börja skapa.
Här ser man hur min långhals växer fram. Plockade fram akrylfärg till ben och huvud, ögon och piprensare till mun också. Tänk vad mycket man kan göra med sådant som egentligen ska slängas!
Här ser man hur min långhals växer fram. Plockade fram akrylfärg till ben och huvud, ögon och piprensare till mun också. Tänk vad mycket man kan göra med sådant som egentligen ska slängas!
Ljusbattle
Äntligen en kväll då jag skulle få träffa alla härliga kurskamrater igen. Och vilken kväll det blev! Underbar! Inspirerande! Frigörande! är nog de ord som bäst beskriver det hela.
Först blev vi indelade i fyra olika grupper, där vi under 1,5 timme skulle komma på olika sätt att visa ljus så att man kan få andra inspirerade. I vår grupp kom vi på många olika sätt, några lite mer stämningshöjande som krävde ett riktigt mörkt rum, andra lite mer fartfyllda eller vad man ska kalla det. Väl inne i rummet vi skulle redovisa i, så insåg vi att det inte skulle vara helt mörkt, då en musikvideo spelades mot den ena väggen. Hur skulle vi göra nu? Vi funderade lite och skrev ner en lista på i vilken ordning vi skulle göra de olika saker vi kommit på. När det sedan var dags för redovisningen, så omkullkastades dock alla våra planer! De fyra grupperna skulle mötas i en battle och när första gruppen började insåg vi att det vi tänkt oss kändes alldeles för smått för att synas. Snabbt kom vi på vad vi skulle börja med. Vi stod dock i ett hörn, insåg att ingen ser oss och flyttade oss in mot mitten. Sedan körde det på i ett rasande tempo, med att komma på hur vi skulle vara de som syntes mest på golvet, vilka grejer vi skulle använda oss av, titta på det de andra gjorde mm. Det var bara att släppa alla hämningar och köra på. SÅ kul och en helt underbar inspirerande kväll. Ler fortfarande! Funderar på hur man skulle kunna göra sådant här i barngruppen
Först blev vi indelade i fyra olika grupper, där vi under 1,5 timme skulle komma på olika sätt att visa ljus så att man kan få andra inspirerade. I vår grupp kom vi på många olika sätt, några lite mer stämningshöjande som krävde ett riktigt mörkt rum, andra lite mer fartfyllda eller vad man ska kalla det. Väl inne i rummet vi skulle redovisa i, så insåg vi att det inte skulle vara helt mörkt, då en musikvideo spelades mot den ena väggen. Hur skulle vi göra nu? Vi funderade lite och skrev ner en lista på i vilken ordning vi skulle göra de olika saker vi kommit på. När det sedan var dags för redovisningen, så omkullkastades dock alla våra planer! De fyra grupperna skulle mötas i en battle och när första gruppen började insåg vi att det vi tänkt oss kändes alldeles för smått för att synas. Snabbt kom vi på vad vi skulle börja med. Vi stod dock i ett hörn, insåg att ingen ser oss och flyttade oss in mot mitten. Sedan körde det på i ett rasande tempo, med att komma på hur vi skulle vara de som syntes mest på golvet, vilka grejer vi skulle använda oss av, titta på det de andra gjorde mm. Det var bara att släppa alla hämningar och köra på. SÅ kul och en helt underbar inspirerande kväll. Ler fortfarande! Funderar på hur man skulle kunna göra sådant här i barngruppen
Sjuk igen!
Blev oerhört frustrerad när jag insåg att jag skulle missa ännu en föreläsning. Efter 1,5 vecka hemma hann jag jobba fyra dagar, innan världens migrän slog till. Tog mig igenom jobbdagen och förskolans femårsfirande, men sen hade jag så ont i hela kroppen och frossa (utöver migränen som inte släppt), så det var bara att åka hem och lägga sig under filt på soffan och inse att febern bara steg mer och mer... Tur att jag kan ta del av andras tankar och anteckningar, så jag ändå vet vad som gåtts igenom.
Denna gång hade Tarja pratat om det analytiska ögat. Hur viktigt det är att prata om bilder, om varför man väljer de bilder man gör till tex en dokumentation och inte andra och att den estetiska delen inte ska gå före den pedagogiska i en dokumentation. En dokumentation består av minnesbilder, så man kommer ihåg vad man gjort, kan göra det osynliga synligt och komma vidare i sitt arbete. Genom att skapa dessa processer kan man hitta en metanivå. Tycker detta är viktiga tankar att ha med sig när man sitter med dokumentation och allt man samlat in och ska göra ett urval från. Vad är det egentligen jag vill titta på? Vad är det jag vill att andra ske se i processen?
Något annat jag fastnade för när jag läste bloggarna var Vygotskijs tankar om att vi vuxna har större fantasi än barnen. Fantasi bygger på erfarenhet och vi vuxna har mer erfarenhet än barnen och alltså är vår fantasi också större. Hur kommer det sig då att vi vuxna ser det tvärtom? Vet att dessa tankar har snurrat i mitt huvud flera gånger om och nu börjar de igen. För jag tror att samhället vi lever i är en stor orsak till att vi vuxna är så hämmade. Det är liksom okej att fantisera och hitta på saker när man är liten, men ju äldre man blir, desto mer ska man lämna det åt sidan till förmån för "verkligheten". Titta bara på hur det ser ut i skolan med alla de estetiska ämnena - man drar ner mer och mer på dem och det är bara de teoretiska ämnena som räknas. De som fortsätter med sitt skapande ses ofta som lite udda - titta bara på vad många tänker om konstnärer. Men om du lägger din fantasi på "rätt" saker, som att komma på nya läkemedel, på forskning eller på att utveckla nya produkter etc, då ses du som en tillgång i samhället. Jag tror ju att vi skulle få många fler som är duktiga på att utveckla nya saker inom olika områden om vi fortsatte uppmuntra fantasin och skapandet på olika sätt genom alla år i skolan istället för att dra ner på de delarna.
Denna gång hade Tarja pratat om det analytiska ögat. Hur viktigt det är att prata om bilder, om varför man väljer de bilder man gör till tex en dokumentation och inte andra och att den estetiska delen inte ska gå före den pedagogiska i en dokumentation. En dokumentation består av minnesbilder, så man kommer ihåg vad man gjort, kan göra det osynliga synligt och komma vidare i sitt arbete. Genom att skapa dessa processer kan man hitta en metanivå. Tycker detta är viktiga tankar att ha med sig när man sitter med dokumentation och allt man samlat in och ska göra ett urval från. Vad är det egentligen jag vill titta på? Vad är det jag vill att andra ske se i processen?
Något annat jag fastnade för när jag läste bloggarna var Vygotskijs tankar om att vi vuxna har större fantasi än barnen. Fantasi bygger på erfarenhet och vi vuxna har mer erfarenhet än barnen och alltså är vår fantasi också större. Hur kommer det sig då att vi vuxna ser det tvärtom? Vet att dessa tankar har snurrat i mitt huvud flera gånger om och nu börjar de igen. För jag tror att samhället vi lever i är en stor orsak till att vi vuxna är så hämmade. Det är liksom okej att fantisera och hitta på saker när man är liten, men ju äldre man blir, desto mer ska man lämna det åt sidan till förmån för "verkligheten". Titta bara på hur det ser ut i skolan med alla de estetiska ämnena - man drar ner mer och mer på dem och det är bara de teoretiska ämnena som räknas. De som fortsätter med sitt skapande ses ofta som lite udda - titta bara på vad många tänker om konstnärer. Men om du lägger din fantasi på "rätt" saker, som att komma på nya läkemedel, på forskning eller på att utveckla nya produkter etc, då ses du som en tillgång i samhället. Jag tror ju att vi skulle få många fler som är duktiga på att utveckla nya saker inom olika områden om vi fortsatte uppmuntra fantasin och skapandet på olika sätt genom alla år i skolan istället för att dra ner på de delarna.
Stinas föreläsning
Tyvärr var jag sjuk den gång Stina hade sin föreläsning, men har läst igenom alla bloggar och försökt ta del av det hon tog upp. Det som gjorde mig lite lättare till sinnes var att jag såg att hon tagit upp en del av Vygotskijs tankar, som vi pratade mycket om när jag läste till lärare.
Vygotskij skriver om att man kan urskilja två typer av handlingar utifrån en människas beteende och handlingar. Den första kan man kalla reproduktiv/återskapande och bygger på att man återskapar något man varit med om/sett eller liknande, dvs det bygger mycket på vårt minne. Den andra kallar Vygotskij den kreativa, eller kombinatoriska och är den som ger upphov till nya bilder/handlingar. Han skriver tex "Om människans aktivitet inskränkte sig till att återskapa det gamla, då vore hon en varelse som var inriktad på det förgångna, och hon skulle bara kunna anpassa sig till framtiden i den mån som denna återskapade det förgångna. Det är just människan kreativa aktivitet som gör henne till en framtidsriktad varelse, som skapar sin framtid och samtidigt förändrar sin nutid" (s 13, Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen).
Om man tar med sig Vygotskijs tankar in i förskolan och ateljén, så tycker jag att man tydligt kan se dessa två typer av handlingar hos barnen. Ofta tycker jag att handlingarna i ateljén föregås av ett iakttagande av de andra barnen och deras handlingar innan vissa barn sätter igång själva, särskilt när man introducerar ett nytt material. Sedan börjar skapandet i att de återskapar något de sett, för att många gånger övergå i ett nyskapande innan de är klara. Jag tror att återskapandet många gånger triggar igång nya tankar, som gör att skapandet utvecklas under tiden man håller på och slutresultatet är nyskapande/kreativt. Spännande tankar att ha med sig när man jobbar i ateljén med barnen, men också när man jobbar med sitt eget skapande.
Stina hade också tagit upp hur viktigt det är att veta var i klotterstadiet barnen befinner sig, så man vet när man ska stötta barnet i att komma vidare. Vygotskij pratar om den proximala utvecklingszonen, dvs att en kamrat som ligger lite steget före i just det man håller på med, kan utmana en vidare och få en att ta ett steg till. Glappet får inte vara för stort, utan man ska ligga ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att man ska kunna lära av varandra. Tänk bara själv på hur långt du kan komma med hjälp av en fiffig kamrat!
Jag fick också med mig lite frågor till mig själv när jag läste de andras bloggar om att Stina tagit upp vikten av att tänka till en extra gång när man ska sätta upp barnens alster. Förändrar jag barnens alster då? Förstör jag dem (ur barnets synvinkel)? Jag brukar alltid fråga om jag får sätta upp deras alster, om jag får skriva ner det de berättar om det de skapat och i så fall var på målningen (eller ev en lapp bredvid). Jag vill ju inte att någon ska skriva på det jag målat, så varför skulle inte barnen kunna känna detsamma? Det är oerhört viktiga tankar att ha med sig!
Vygotskij skriver om att man kan urskilja två typer av handlingar utifrån en människas beteende och handlingar. Den första kan man kalla reproduktiv/återskapande och bygger på att man återskapar något man varit med om/sett eller liknande, dvs det bygger mycket på vårt minne. Den andra kallar Vygotskij den kreativa, eller kombinatoriska och är den som ger upphov till nya bilder/handlingar. Han skriver tex "Om människans aktivitet inskränkte sig till att återskapa det gamla, då vore hon en varelse som var inriktad på det förgångna, och hon skulle bara kunna anpassa sig till framtiden i den mån som denna återskapade det förgångna. Det är just människan kreativa aktivitet som gör henne till en framtidsriktad varelse, som skapar sin framtid och samtidigt förändrar sin nutid" (s 13, Vygotskij, Lev S, Fantasi och kreativitet i barndomen).
Om man tar med sig Vygotskijs tankar in i förskolan och ateljén, så tycker jag att man tydligt kan se dessa två typer av handlingar hos barnen. Ofta tycker jag att handlingarna i ateljén föregås av ett iakttagande av de andra barnen och deras handlingar innan vissa barn sätter igång själva, särskilt när man introducerar ett nytt material. Sedan börjar skapandet i att de återskapar något de sett, för att många gånger övergå i ett nyskapande innan de är klara. Jag tror att återskapandet många gånger triggar igång nya tankar, som gör att skapandet utvecklas under tiden man håller på och slutresultatet är nyskapande/kreativt. Spännande tankar att ha med sig när man jobbar i ateljén med barnen, men också när man jobbar med sitt eget skapande.
Stina hade också tagit upp hur viktigt det är att veta var i klotterstadiet barnen befinner sig, så man vet när man ska stötta barnet i att komma vidare. Vygotskij pratar om den proximala utvecklingszonen, dvs att en kamrat som ligger lite steget före i just det man håller på med, kan utmana en vidare och få en att ta ett steg till. Glappet får inte vara för stort, utan man ska ligga ganska nära varandra, men tillräckligt långt ifrån för att man ska kunna lära av varandra. Tänk bara själv på hur långt du kan komma med hjälp av en fiffig kamrat!
Jag fick också med mig lite frågor till mig själv när jag läste de andras bloggar om att Stina tagit upp vikten av att tänka till en extra gång när man ska sätta upp barnens alster. Förändrar jag barnens alster då? Förstör jag dem (ur barnets synvinkel)? Jag brukar alltid fråga om jag får sätta upp deras alster, om jag får skriva ner det de berättar om det de skapat och i så fall var på målningen (eller ev en lapp bredvid). Jag vill ju inte att någon ska skriva på det jag målat, så varför skulle inte barnen kunna känna detsamma? Det är oerhört viktiga tankar att ha med sig!
Basgruppsträff om Sokratiska samtal
Kändes som om vi alla i basgruppen var något förvirrade över vad tanken med denna basgruppsträff var. Skulle vi ha Sokratiska samtal i gruppen? Skulle vi diskutera Sokratiska samtal mer allmänt? Vad skulle vi få ut av träffen? Ingen av oss kände att vi hade fått tillräcklig information om vad vi skulle göra. Vi tyckte också att det var svårt att ha Sokratiska samtal i en grupp på bara tre stycken, vilket gjorde att vi lite mer allmänt diskuterade det hela.
De frågor vi fastnade mest för var: Hur kan man föra sokratiska samtal med små barn, dvs 2-3-åringar? Hur klarar de att göra upp ett eget mål? Och hur fungerar det med gemensamma regler för de yngre barnen? Vi är alla övertygade om att Sokratiska samtal kan fungera med de lite äldre barnen i förskolan (4-6 år), men det hade varit spännande att fördjupa sig lite mer och se om det går att använda sig av också med de yngre barnen och i så fall på vilket sätt.
De frågor vi fastnade mest för var: Hur kan man föra sokratiska samtal med små barn, dvs 2-3-åringar? Hur klarar de att göra upp ett eget mål? Och hur fungerar det med gemensamma regler för de yngre barnen? Vi är alla övertygade om att Sokratiska samtal kan fungera med de lite äldre barnen i förskolan (4-6 år), men det hade varit spännande att fördjupa sig lite mer och se om det går att använda sig av också med de yngre barnen och i så fall på vilket sätt.
måndag 5 mars 2012
Studiebesök på Solgläntan
Solgläntan är en förskola i Kärra som på ett sätt är välkänd för mig, men ändå inte. Som outbildad vikarie var det här jag blev helt övertygad om att det var i just förskolan jag ville jobba! (Dessutom gick jag själv på lekis här när jag var sex år). Så studiebesöket var för mig extra spännande, då jag vet att de ändrat i princip allt sedan dess. Räknade ut att senast jag var där var sommaren 2004. Sedan dess har de ändrat åldersindelningen på avdelningarna, ändrat totalt i sina miljöer samt till viss del byggt om.
Det första som slog mig var hur mycket som faktiskt hänt i miljöerna och hur tydligt man kan se spår av barnen precis överallt, trots att de inte var där fysiskt. Tog 100 bilder på miljön, så det var mycket att gå igenom och inspireras av också efteråt. Har insett att jag tar till mig de stora sakerna i miljön när jag går omkring, men det är detaljerna i miljöerna som inspirerar mig mest och som ger mig mest idéer till hur jag kan förändra saker i den egna förskolan. Vår uppgift under kvällen var att söka barnens spår i miljöerna och sedan välja ut ett par bilder att skriva om på bloggen.
Här är en av bilderna jag valde där man ser tydliga spår av barnen. Man ser hur de verkligen använt sig av materialet som finns tillgängligt, men också hur de använt sig av några av de många inspirationsbilder som fanns tillgängliga överallt. Jag tycker också det är härligt att barnen kan lämna sina skapelser framme, så att man nästa dag kan fortsätta igen, alternativt att någon annan fortsätter på det man själv har påbörjat. Man inspireras på detta sätt av varandra och varandras skapelser
Jag gillade hur man på varje avdelning hade en ateljé där färgerna stod framme och det kändes som om det bara var att gå fram och börja måla. Gillade idén med plast både på väggen och golvet, så att det skyddas, samtidigt som man kan använda det i sitt skapa och skapa häftiga mönster på genomskinligt material
Den sista bild jag valde ut av alla jag tagit, var denna bild, där man dels ser att barn har skapat, men också en text mer riktad till vuxna som beskriver pedagogernas tankar kring bygg och konstruktion. Sådana här texter fanns lite överallt, ofta hängande från taket. Genom detta känns det som om pedagogerna verkligen kan få med sig alla vuxna som vistas på förskolan (föräldrar, besökare mfl) i de pedagogiska tankarna och visar på att förskolan inte bara är barnpassning medan föräldrarna är på jobbet, utan så mycket mer. Detta är något jag tar med mig, då vi just nu jobbar mycket med att lyfta bla Lpfö inför föräldrarna
Som avslutning kan jag bara tacka för besöket och säga att jag fick mycket tankar med mig därifrån (och ännu fler blev det efter nätverksträffen på Sotenäs förskola en knapp vecka senare, men det tar vi en annan gång. Snacka om att jag kände mig full av nya intryck och ny inspiration efter allt detta och hade svårt att sortera allt till slut)
Det första som slog mig var hur mycket som faktiskt hänt i miljöerna och hur tydligt man kan se spår av barnen precis överallt, trots att de inte var där fysiskt. Tog 100 bilder på miljön, så det var mycket att gå igenom och inspireras av också efteråt. Har insett att jag tar till mig de stora sakerna i miljön när jag går omkring, men det är detaljerna i miljöerna som inspirerar mig mest och som ger mig mest idéer till hur jag kan förändra saker i den egna förskolan. Vår uppgift under kvällen var att söka barnens spår i miljöerna och sedan välja ut ett par bilder att skriva om på bloggen.
Här är en av bilderna jag valde där man ser tydliga spår av barnen. Man ser hur de verkligen använt sig av materialet som finns tillgängligt, men också hur de använt sig av några av de många inspirationsbilder som fanns tillgängliga överallt. Jag tycker också det är härligt att barnen kan lämna sina skapelser framme, så att man nästa dag kan fortsätta igen, alternativt att någon annan fortsätter på det man själv har påbörjat. Man inspireras på detta sätt av varandra och varandras skapelser
Som avslutning kan jag bara tacka för besöket och säga att jag fick mycket tankar med mig därifrån (och ännu fler blev det efter nätverksträffen på Sotenäs förskola en knapp vecka senare, men det tar vi en annan gång. Snacka om att jag kände mig full av nya intryck och ny inspiration efter allt detta och hade svårt att sortera allt till slut)
"Pedagoger som skapar möjligheter för barn att vara kreativa"
Mia Anderssons föreläsning handlade just om detta - pedagoger som skapar möjligheter för barn att vara kreativa. Detta är något som för mig är väldigt viktigt att ha med sig i tanken hela tiden, när man är med barnen, när man utformar miljöerna, när man diskuterar förhållningssätt mm. Men det är inte alltid så lätt att komma på hur man kan gå vidare.
I samband med att vi lyssnat på Mia, så utspelade sig en händelse på min förskola som fick mig att tänka tillbaka på det Mia sagt: "Begränsningar finns hos oss vuxna". Ett av barnen kom och hämtade mig och sa att "NN tvättar sig fast han inte bytt blöja!". Då jag vet att detta är ett barn som älskar att stå vid handfatet och leka med vattnet, så gick jag dit för att se vad han gjorde. Det jag får se är att han hämtat sin mössa och använder den som skål att hälla vatten i... Kanske inte det bästa sättet att använda sin mössa, men jag förstod ju återigen hur fascinerad detta barn är av vatten och han utforskar det på alla möjliga sätt. Och finns inget framme att utforska med så får man väl hämta eget. Så utmaningen nu är ju att komma på hur vi kan ge honom möjligheter att utforska vatten på olika sätt samtidigt som de andra barnen måste kunna använda toaletten där handfatet finns och NN ska kunna ha sin mössa när det är dags att gå ut
I samband med att vi lyssnat på Mia, så utspelade sig en händelse på min förskola som fick mig att tänka tillbaka på det Mia sagt: "Begränsningar finns hos oss vuxna". Ett av barnen kom och hämtade mig och sa att "NN tvättar sig fast han inte bytt blöja!". Då jag vet att detta är ett barn som älskar att stå vid handfatet och leka med vattnet, så gick jag dit för att se vad han gjorde. Det jag får se är att han hämtat sin mössa och använder den som skål att hälla vatten i... Kanske inte det bästa sättet att använda sin mössa, men jag förstod ju återigen hur fascinerad detta barn är av vatten och han utforskar det på alla möjliga sätt. Och finns inget framme att utforska med så får man väl hämta eget. Så utmaningen nu är ju att komma på hur vi kan ge honom möjligheter att utforska vatten på olika sätt samtidigt som de andra barnen måste kunna använda toaletten där handfatet finns och NN ska kunna ha sin mössa när det är dags att gå ut
Härliga Pernilla Mårtensson
Kan inte beskriva Pernilla som annat än underbar, inspirerande och engagerad! Varje gång jag lyssnar på henne/pratar med henne så känns det som om jag hamnar i en liten bubbla, vilket gör det svårt att få ner alla tankar på papper efteråt. Har så mycket som snurrar i huvudet, men har svårt att fånga dem och skriva ner dem.
Något som Pernilla pratade om var storbok. Det är något som jag mötte redan när jag läste till lärare och som framför allt min kollega har använt sig en del av. Jag fastnade för det redan första gången jag hörde om det och det är något som finns med i tanken till projektet vi jobbar med just nu. Tycker det är underbart när barnen själva får vara med och skapa en bok. Får väl se om barnen tycker det är en lika bra idé som jag och min kollega tycker...
Har läst mycket om just läs- och skrivutveckling och är väldigt intresserad av detta område, så tyckte det var riktigt intressant att lyssna till vad Pernilla hade att säga om det och att bli påmind om lite av det jag läst tidigare. Är enormt sugen på att leta fram böckerna jag har hemma inom området och plöja igenom allt igen. Ska bara finna tiden till allt jag vill läsa med.
Två saker fastnade jag extra mycket för. Den ena var att fråga barnen själva hur de lär. En väldigt intressant tanke jag tar med mig till "mina" barn. Den andra var att låta barnen ha sitt eget alfabet tills de upptäcker det gemensamma. Tror att jag gör det, men inser att jag måste tänka efter hur jag verkligen gör när barnen skriver för att veta säkert.
Något som Pernilla pratade om var storbok. Det är något som jag mötte redan när jag läste till lärare och som framför allt min kollega har använt sig en del av. Jag fastnade för det redan första gången jag hörde om det och det är något som finns med i tanken till projektet vi jobbar med just nu. Tycker det är underbart när barnen själva får vara med och skapa en bok. Får väl se om barnen tycker det är en lika bra idé som jag och min kollega tycker...
Har läst mycket om just läs- och skrivutveckling och är väldigt intresserad av detta område, så tyckte det var riktigt intressant att lyssna till vad Pernilla hade att säga om det och att bli påmind om lite av det jag läst tidigare. Är enormt sugen på att leta fram böckerna jag har hemma inom området och plöja igenom allt igen. Ska bara finna tiden till allt jag vill läsa med.
Två saker fastnade jag extra mycket för. Den ena var att fråga barnen själva hur de lär. En väldigt intressant tanke jag tar med mig till "mina" barn. Den andra var att låta barnen ha sitt eget alfabet tills de upptäcker det gemensamma. Tror att jag gör det, men inser att jag måste tänka efter hur jag verkligen gör när barnen skriver för att veta säkert.
måndag 9 januari 2012
Upptäcka färg
En eftermiddag tog jag med mig några barn in i ateljén för att måla med våra glansfärger. Det är i stort sett flaskfärg som har mer glans i och därmed också ger en annan lyster när de torkat. Dessutom är denna färg lite tjockare än våra vanliga flaskfärger. Varje färg fanns endast i en burk, så barnen fick turas om att använda dem och när man var klar med en färg fick man ställa tillbaka den på bordet och gå och hämta en annan färg (alternativt vänta på att någon annan skulle bli klar med den färg man ville ha). Anledningen till att det blev så här var dels för att barnen behöver vara i situationer där de får samarbeta, men framförallt för att vi då kunde använda oss av alla 10 färger och att alla kunde få tillgång till dem allihop. När 6 barn samtidigt ska måla i ateljén finns varken plats eller nog med burkar för att alla ska kunna ha alla färger själv. Har märkt att det dessutom nästan känns lugnare i ateljén när jag gör på detta sätt, trots att jag ibland haft uppåt 8 barn som samsats i vår lilla ateljé och de måste gå fram och tillbaka för att hämta färg. Men kanske är just det en bidragande orsak till att de koncentrerar sig så länge på samma målning och inte ens ber om ett nytt papper förrän det första verkligen är fyllt till bredden med färg?
Just denna eftermiddag hade jag bla med mig en tjej på drygt ett år som testat att måla med glansfärg vid ett tidigare tillfälle. Första gången målade hon några streck på pappret, men mest intressant var att titta på färgburkarna och på när de andra barnen hämtade ny färg mm. Denna andra gång var det däremot ett rejält upptäckande av själva färgen, vilket jag fångade med min kamera. Har gjort ett urval av alla bilder jag tog - följ med på denna flickas upptäckande av färg!
(Det som tyvärr inte kom med på kort var att hon också smakade på färgen, men den var tydligen inte god. Jag fick ett Usch! från henne samtidigt som hon rynkade näsan och sedan smakade hon inte någon mer gång)
Just denna eftermiddag hade jag bla med mig en tjej på drygt ett år som testat att måla med glansfärg vid ett tidigare tillfälle. Första gången målade hon några streck på pappret, men mest intressant var att titta på färgburkarna och på när de andra barnen hämtade ny färg mm. Denna andra gång var det däremot ett rejält upptäckande av själva färgen, vilket jag fångade med min kamera. Har gjort ett urval av alla bilder jag tog - följ med på denna flickas upptäckande av färg!
(Det som tyvärr inte kom med på kort var att hon också smakade på färgen, men den var tydligen inte god. Jag fick ett Usch! från henne samtidigt som hon rynkade näsan och sedan smakade hon inte någon mer gång)
torsdag 15 december 2011
Enskild ex.uppgift
Hösten och atelieristautbildningen har gett mig många tankar som nu blivit en del av mig. Jag känner mig lyckligt lottad som har en kollega som läst till pedagogista, då det känns som om mycket av det vi läst varit ganska lika. Det är väldigt skönt att ha någon att diskutera med. Därför har också basgruppen varit väldigt viktig tycker jag, då vi fört många bra diskussioner om allt möjligt. Vi har ju väldigt olika förutsättningar när det gäller våra arbetsplatser, vilket bara berikat våra diskussioner än mer tycker jag.
Något som jag jobbat mer med nu sedan jag börjat utbildningen är materialkännedom hos barnen. Vi skapar fortfarande utifrån olika uppgifter som barnen får i samband med projektet vi jobbar i, men övrig tid försöker jag istället låta barnen utforska material på så många sätt som möjligt. Bland annat har jag och min kollega valt att rensa bort bland färgerna och låta grundfärger samt svart och vitt vara kvar. Tillsammans med barnen får vi sen upptäcka och lära oss blanda andra färger man vill ha. Har haft denna tanke innan också, men så började vi ta in andra färger och så har det bara fortgått utan större diskussion. Men nu har vi alltså backat ett steg igen, för att ge barnen så mycket kunskap om färg som möjligt.
Jag har också blivit mycket öppnare mot barnen som vill leka med materialet i ateljén på olika sätt, tex bygga med träspill, använda mosaik som pengar och dylikt, utan att de vill att det ska bli något som de kan spara. Enda förutsättningen är att materialet ska stanna kvar i rummet (samma material finns också på andra ställen) samt att det ska städas undan efteråt, dvs samma premisser som gäller i våra andra rum. Tänker att detta gör att barnen kan bli än mer förtrogna med materialet, så när de sen vill skapa något av materialet, så vet de redan hur det är att bygga med det.
Något annat som upptar mina tankar mycket sen jag började utbildningen är hur jag ska få med kollegor och föräldrar på tåget. Jag har helt klart med mig särskilt mina kollegor när det gäller utforskandet av material, men jag vill än mer ha med mig dem på tankarna om hur vi kan benämna barnens alster (om en teckning benämns som fin kan den nästa gång vara ful) och att inte fråga barnen vad de gjort, utan i så fall om de vill berätta om det de gjort, för att inte väcka tankar hos barnen att det alltid måste bli något. Ibland kan ju skapandet i sig vara det viktigaste och inte vad det blir.
Som sagt, många tankar har det blivit, men detta är nog de jag just nu fokuserar mest på...
Något som jag jobbat mer med nu sedan jag börjat utbildningen är materialkännedom hos barnen. Vi skapar fortfarande utifrån olika uppgifter som barnen får i samband med projektet vi jobbar i, men övrig tid försöker jag istället låta barnen utforska material på så många sätt som möjligt. Bland annat har jag och min kollega valt att rensa bort bland färgerna och låta grundfärger samt svart och vitt vara kvar. Tillsammans med barnen får vi sen upptäcka och lära oss blanda andra färger man vill ha. Har haft denna tanke innan också, men så började vi ta in andra färger och så har det bara fortgått utan större diskussion. Men nu har vi alltså backat ett steg igen, för att ge barnen så mycket kunskap om färg som möjligt.
Jag har också blivit mycket öppnare mot barnen som vill leka med materialet i ateljén på olika sätt, tex bygga med träspill, använda mosaik som pengar och dylikt, utan att de vill att det ska bli något som de kan spara. Enda förutsättningen är att materialet ska stanna kvar i rummet (samma material finns också på andra ställen) samt att det ska städas undan efteråt, dvs samma premisser som gäller i våra andra rum. Tänker att detta gör att barnen kan bli än mer förtrogna med materialet, så när de sen vill skapa något av materialet, så vet de redan hur det är att bygga med det.
Något annat som upptar mina tankar mycket sen jag började utbildningen är hur jag ska få med kollegor och föräldrar på tåget. Jag har helt klart med mig särskilt mina kollegor när det gäller utforskandet av material, men jag vill än mer ha med mig dem på tankarna om hur vi kan benämna barnens alster (om en teckning benämns som fin kan den nästa gång vara ful) och att inte fråga barnen vad de gjort, utan i så fall om de vill berätta om det de gjort, för att inte väcka tankar hos barnen att det alltid måste bli något. Ibland kan ju skapandet i sig vara det viktigaste och inte vad det blir.
Som sagt, många tankar har det blivit, men detta är nog de jag just nu fokuserar mest på...
Basgruppsredovisningar
Tyckte det var intressant att höra vad alla olika basgrupper diskuterat i sina olika grupper och insåg att första gruppen som redovisade i stort sett fick med allt det som vi diskuterat i vår grupp. Överhuvudtaget tyckte jag att alla grupper verkade ha diskuterat väldigt lika saker, även om fokus på redovisningen låg lite olika.
Något jag gillade med redovisningen var att det blev sådana diskussioner. När vår grupp redovisade väcktes många tankar hos andra, som gjorde att diskussionerna drog ut på tiden och vår redovisning handlade mer om att diskutera än att själva prata om allt vi kommit fram till under våra basgruppsträffar. Men tyckte detta var riktigt givande och gjorde att man fick ännu mer inblick i hur andra tänker.
En fråga som jag fortfarande går och funderar på är "Kan man fastna i klotterstadiet?". Den frågan kom fram när vi förberedde redovisningen och den släpper inte riktigt taget. Hur blir det om man som pedagog väljer att alltid bara stå bredvid och inte ger några utmanande frågor? Man ska ju ge barnen tid, men ska man göra bara det, eller ska man utmana vidare genom att säga något litet ord, ge ett nytt material eller liknande? Många frågor som jag inte tror har något klart svar, utan som måste anpassas efter varje situation och varje individ.
Något jag gillade med redovisningen var att det blev sådana diskussioner. När vår grupp redovisade väcktes många tankar hos andra, som gjorde att diskussionerna drog ut på tiden och vår redovisning handlade mer om att diskutera än att själva prata om allt vi kommit fram till under våra basgruppsträffar. Men tyckte detta var riktigt givande och gjorde att man fick ännu mer inblick i hur andra tänker.
En fråga som jag fortfarande går och funderar på är "Kan man fastna i klotterstadiet?". Den frågan kom fram när vi förberedde redovisningen och den släpper inte riktigt taget. Hur blir det om man som pedagog väljer att alltid bara stå bredvid och inte ger några utmanande frågor? Man ska ju ge barnen tid, men ska man göra bara det, eller ska man utmana vidare genom att säga något litet ord, ge ett nytt material eller liknande? Många frågor som jag inte tror har något klart svar, utan som måste anpassas efter varje situation och varje individ.
Workshop med lera och ljud
Kom till hdk och var helt slut efter en riktigt jobbig vecka. Tankarna var på helt annat håll och jag funderade på om jag verkligen skulle orka med hela kvällen, särskilt som vi skulle hålla på till 21 just denna dag. Men en sån kväll det blev! Vi började med att massera varandra, göra olika ljud och göra olika rörelser som de andra sen skulle göra efter. Allt för att bli lite varma innan vi parade ihop oss två och två och skulle hitta ett ljud. Katarina och jag hittade ett ljud vi kände oss nöjda med, men än så länge visste vi ju inte vad vi skulle ha det till.
När alla hittat sina ljud fick vi sätta oss med en lerbit i handen och blunda. Ett par gjorde sitt ljud och utifrån det skulle vi forma vår lera. En sån underbar känsla att bara låta fingrarna jobba utan att kunna se vad de gjorde. I början fick jag snabbt en bild i huvudet om vad ljudet påminde om, men efter ett tag försvann de tankarna och jag fokuserade helt på att låta ljudet komma ut i mina fingrar. Det var intressant att efteråt se hur olika personer ändå gjort väldigt lika saker till ljuden.
När vi gjort alla individuella skulpturer gick vi ihop med andra och satte tillsammans ihop våra skapelser till en enda stor. Det var lite utmanande att få ihop det hela, men kul att se hur vi alla snabbt kom överens och lät varandra göra det som var och en tyckte passade och alla förslag välkomnades. Till slut såg vår figur ut ungefär som en sjöorm eller liknande, så ljudbilden till vår figur blev vatten som rann och rördes i. Tyckte verkligen om denna övning och det var spännande att se hur olika de olika grupperna jobbat.
Detta är något jag verkligen tagit till mig och funderar på att göra med de lite äldre barnen på förskolan. Kanske är det något jag kan göra under mellandagarna när vi kan vara alla tillsammans på ett annat sätt att vi har möjlighet till annars (jobbar ju med yngre barn annars, men känner att de har fullt upp med att undersöka leran på olika sätt, så känns lite för mycket att införa ljud på detta sätt ännu).
När alla hittat sina ljud fick vi sätta oss med en lerbit i handen och blunda. Ett par gjorde sitt ljud och utifrån det skulle vi forma vår lera. En sån underbar känsla att bara låta fingrarna jobba utan att kunna se vad de gjorde. I början fick jag snabbt en bild i huvudet om vad ljudet påminde om, men efter ett tag försvann de tankarna och jag fokuserade helt på att låta ljudet komma ut i mina fingrar. Det var intressant att efteråt se hur olika personer ändå gjort väldigt lika saker till ljuden.
När vi gjort alla individuella skulpturer gick vi ihop med andra och satte tillsammans ihop våra skapelser till en enda stor. Det var lite utmanande att få ihop det hela, men kul att se hur vi alla snabbt kom överens och lät varandra göra det som var och en tyckte passade och alla förslag välkomnades. Till slut såg vår figur ut ungefär som en sjöorm eller liknande, så ljudbilden till vår figur blev vatten som rann och rördes i. Tyckte verkligen om denna övning och det var spännande att se hur olika de olika grupperna jobbat.
Detta är något jag verkligen tagit till mig och funderar på att göra med de lite äldre barnen på förskolan. Kanske är det något jag kan göra under mellandagarna när vi kan vara alla tillsammans på ett annat sätt att vi har möjlighet till annars (jobbar ju med yngre barn annars, men känner att de har fullt upp med att undersöka leran på olika sätt, så känns lite för mycket att införa ljud på detta sätt ännu).
Tankar om material, miljö och pedagogisk dokumentation
Jag kunde tyvärr inte vara med när de andra i min basgrupp träffades på Lindas förskola och fick se den fantastiska miljön på Hakefjordsgatans förskola. Själv får jag försöka ta mig dit på studiebesök någon annan gång. Istället satt jag hemma och funderade över frågor vi skulle diskuterat i basgruppen.
När det gäller vilka material man kan använda och hur miljöns utformning kan bidra till att barns estetiska läroprocesser blir levande och hålls vid liv, får jag genast massa tankar. Bland annat tänker jag direkt på hur viktigt det är att miljön är föränderlig och följer barnen där de är idag, både vad gäller intressen och kompetenser, men också behov. Det ska vara tydligt vad man kan göra i olika rum/delar av rum, men samtidigt erbjuda material som kan användas på många olika sätt. Jag vill ha ett material som är så variationsrikt som möjligt och då gärna sådant som klossar, burkar, rör, kabelrullar mm, som kanske inte ser så mycket ut när det är ensamt, men som kan bli fantastiska skapelser tillsammans.
Miljön ska också vara utmanande, kunna väcka nya tankar hos barnen och framför allt vara en mötesplats!
För att barnens estetiska läroprocesser ska bli levande och hållas vid liv, tycker jag det är viktigt att ta vara på barnens alster och visa att de är viktiga. Barnen ska kunna känna stolthet för det de gjort inför både vuxna och barn. Genom pedagogisk dokumentation kan man visa på vad man gjort, hur man gjort och diskutera hur man kan gå vidare tillsammans med både barn, föräldrar och kollegor. Genom den pedagogiska dokumentationen kan man föra projektet framåt och ge barnen nya utmaningar utifrån deras intressen och var de står just nu.
När det gäller vilka material man kan använda och hur miljöns utformning kan bidra till att barns estetiska läroprocesser blir levande och hålls vid liv, får jag genast massa tankar. Bland annat tänker jag direkt på hur viktigt det är att miljön är föränderlig och följer barnen där de är idag, både vad gäller intressen och kompetenser, men också behov. Det ska vara tydligt vad man kan göra i olika rum/delar av rum, men samtidigt erbjuda material som kan användas på många olika sätt. Jag vill ha ett material som är så variationsrikt som möjligt och då gärna sådant som klossar, burkar, rör, kabelrullar mm, som kanske inte ser så mycket ut när det är ensamt, men som kan bli fantastiska skapelser tillsammans.
Miljön ska också vara utmanande, kunna väcka nya tankar hos barnen och framför allt vara en mötesplats!
För att barnens estetiska läroprocesser ska bli levande och hållas vid liv, tycker jag det är viktigt att ta vara på barnens alster och visa att de är viktiga. Barnen ska kunna känna stolthet för det de gjort inför både vuxna och barn. Genom pedagogisk dokumentation kan man visa på vad man gjort, hur man gjort och diskutera hur man kan gå vidare tillsammans med både barn, föräldrar och kollegor. Genom den pedagogiska dokumentationen kan man föra projektet framåt och ge barnen nya utmaningar utifrån deras intressen och var de står just nu.
Stina Braxell 17/11
Återigen la Stina mycket fokus på hur viktigt bemötandet mot barnen och deras skapande är. Hon tog bland annat upp att det är i en tillåtande miljö där man slipper bli bedömd som barnen kan visa sitt rätta jag och att bemötandet påverkar mycket hur bilden/skapandet blir. Hon lyfte också ett citat av Gunna Grähs, som jag fastnade väldigt för, då det verkligen säger precis det jag själv tänkt:
"När någon säger att det är fint kan man lika gärna nästa gång få höra att det är fult. I den värderingen föds prestationskraven och det blir ett mål att göra sådant som är fint. Tycker man då inte själv att det blir det, så slutar man" - Gunna Grähs.
Något annat jag tyckte var härligt var när Stina visade barns bilder och satte dem bredvid olika konstnärers alster. Hade hon inte sagt vilken som var vilken, så hade det nog varit svårt att veta vem som skapat vilken bild. Det gav mig dels tankar om att det kan vara ett sätt att fånga upp barn som just tappat motivationen att skapa, då de inte anser sig vara tillräckligt bra (jag tycker det är hemskt att barn ska känna så, men vet ju så väl att det förekommer. Men får man se bilder från konstnärer kanske en del av prestationskraven kan släppa), dels tankar om att det hade varit kul att hitta lite konstnärsbilder att sätta upp på förskolan, så föräldrar kan se att deras barns skapelser faktiskt är något värdefullt och kan liknas vid konstnärers skapande.
"När någon säger att det är fint kan man lika gärna nästa gång få höra att det är fult. I den värderingen föds prestationskraven och det blir ett mål att göra sådant som är fint. Tycker man då inte själv att det blir det, så slutar man" - Gunna Grähs.
Något annat jag tyckte var härligt var när Stina visade barns bilder och satte dem bredvid olika konstnärers alster. Hade hon inte sagt vilken som var vilken, så hade det nog varit svårt att veta vem som skapat vilken bild. Det gav mig dels tankar om att det kan vara ett sätt att fånga upp barn som just tappat motivationen att skapa, då de inte anser sig vara tillräckligt bra (jag tycker det är hemskt att barn ska känna så, men vet ju så väl att det förekommer. Men får man se bilder från konstnärer kanske en del av prestationskraven kan släppa), dels tankar om att det hade varit kul att hitta lite konstnärsbilder att sätta upp på förskolan, så föräldrar kan se att deras barns skapelser faktiskt är något värdefullt och kan liknas vid konstnärers skapande.
Föreläsning med Pernilla Mårtensson 10/11
Att lyssna på någon som verkligen brinner för det hon gör är helt underbart! Jag tycker det känns som om hela rummet lyser upp när Pernilla börjar prata med en röst som både är lugn och lite tyst, men samtidigt genomsyras av enorm respekt för det hon gör och en inspiration som hon delger oss andra.
Pernilla tog bland annat upp det liberativa samtalet, där vi kan mötas på lika villkor. Det är så lätt att som vuxen ta över när man pratar med barn och då missar man barnets frö, vilket i min värld ju är det man vill komma åt. Det gäller som vuxen att tänka till lite extra ibland. Pernilla tog också upp att när man möter olika barn måste man lyssna på olika sätt. Tänkvärt!
Pernilla tog upp många bra och tänkvärda saker, men det som fångade min tanke mest var nog att jag äntligen fick en lättförståelig förklaring på skillnaden mellan dokumentation och pedagogisk dokumentation. Har brottats länge med mina tankar om det hela och tycker att dokumentation är ganska lätt, dvs den visar vad vi gjort (retrospektiv). Det svåra tycker jag är att göra den pedagogisk. Enligt Pernilla är "pedagogisk dokumentation både retrospektiv, men framförallt prospektiv, dvs den syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet". Egentligen är det ju precis det alla sagt hela tiden, men just dessa ord har verkligen fått mig att förstå innebörden. Tänk vad man kan behöva höra samma sak på ett annat sätt för att förstå!
Pernilla tog bland annat upp det liberativa samtalet, där vi kan mötas på lika villkor. Det är så lätt att som vuxen ta över när man pratar med barn och då missar man barnets frö, vilket i min värld ju är det man vill komma åt. Det gäller som vuxen att tänka till lite extra ibland. Pernilla tog också upp att när man möter olika barn måste man lyssna på olika sätt. Tänkvärt!
Pernilla tog upp många bra och tänkvärda saker, men det som fångade min tanke mest var nog att jag äntligen fick en lättförståelig förklaring på skillnaden mellan dokumentation och pedagogisk dokumentation. Har brottats länge med mina tankar om det hela och tycker att dokumentation är ganska lätt, dvs den visar vad vi gjort (retrospektiv). Det svåra tycker jag är att göra den pedagogisk. Enligt Pernilla är "pedagogisk dokumentation både retrospektiv, men framförallt prospektiv, dvs den syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet". Egentligen är det ju precis det alla sagt hela tiden, men just dessa ord har verkligen fått mig att förstå innebörden. Tänk vad man kan behöva höra samma sak på ett annat sätt för att förstå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)