Examination

Tänk att det snart är slut på atelieristautbildningen och det är dags att sammanfatta de tankar man fått med sig. Tycker tiden har gått väldigt fort! Atelieristans roll är för mig ganska svår att definiera, då det känns som om den ser olika ut på olika förskolor. Men huvuduppgiften som jag ser det, är att vara en inspirationskälla i ateljén, för både barn och pedagoger och att se till det estetiska på förskolan (inte bara det praktiska). Dessutom att ha lite extra koll på vad det finns för utbud runt om i ens närhet som man kan utnyttja på olika sätt, som tex konstutställningar. Hur som helst - nu ska jag försöka få ner lite av allt det som jag fått med mig under tiden som gått på utbildningen.

Det första jag tänker på är min medvetenhet om hur jag bemöter barnen när de inte vill delta i det som erbjuds, utan väljer att stå bredvid och titta på. Tidigare var jag mer på de här barnen och ville få med dem på det som hände, särskilt om de själva valt aktiviteten. Men nu ifrågasätter jag varför alla måste delta på samma sätt? Om någon vill vara passivt aktiv, dvs stå bredvid och titta på, så är väl det helt ok. Jag tillåter barnen att ta den tid de behöver på ett annat sätt nu än tidigare. Tänker mycket på min "hörstyrka", dvs hur jag lyssnar på barnen. Om detta kan man läsa i Lyssnandets pedagogik (tycker ordet "hörstyrka" är ett riktigt bra ord) och i Att göra lärandet synligt kan man läsa om lyssnande på olika sätt, vilket för mig är väldigt viktigt i arbetet med barnen i förskolan. Dessutom var detta något som både Mia Andersson och Pernilla Mårtensson lyfte på olika sätt i sina föreläsningar. Mycket nyttigt att höra flera gånger om!

Jag tänker också mycket på frågan Vem/vad kan man bli i detta rum? Tarja Häikiö skriver en hel del om miljöer i Barns estetiska läroprocess, Ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi skriver om det i Lyssnandets pedagogik och Mia Andersson tog upp det på sin föreläsning. På min förskola förändrar vi miljöerna rätt ofta, allt efter vad vi märker att barnen frågar efter (både verbalt, genom lekar, gester osv) och jag tycker att denna fråga på ett bra sätt belyser det man ska ha med sig i detta förändringsarbete.

I Lyssnandet pedagogik skriver ann Åberg och Hillevi Lenz Taguchi om projektarbete och hur val av innehåll är lätt, men vad är vi ute efter i projektet? Cristian Fabbi lyfte samma sak när han pratade om metanivå i projektarbeten. Och äntligen förstod jag det som jag hört så många gånger! Och jag förstod varför det kändes som om min kollega och jag fokuserade på olika saker i vårt gemensamma projekt med barnen - vi pratade om olika saker! Hon var fokuserad på innehåll - jag var fokuserad på metanivån. Vad mycket lättare det blev när jag kunde sätta ord på det, så vi kunde diskutera på samma nivå!

Ytterligare en sak som jag har förändrat lite i mitt arbete med barnen, är tiden de får att utforska material. Efter Stinas föreläsning och bok Skapande barn, samt Tarjas påpekande att varje material har sitt eget alfabet, så backade jag lite i arbetet i ateljén och lät barnen klottra mycket mer med materialet. Dessutom får barnen mer möjlighet idag till att sitta och bygga med materialet i ateljén även vid andra tillfällen, då jag tänker att de på det sättet får en chans att lära känna materialet och dess egenskaper på ett djupare plan, som de sedan kan använda sig av när de vill skapa något som ska sparas.

Något som var nyttigt att få höra igen var Vygotskijs tankar om imitera, återskapa, nyskapa (som både finns med i hans bok och som både Tarja och Stina lyft på föreläsningar). Dessutom tänker jag ännu mer på att det inte är säkert att det barnen målar/skapar föreställer något särskilt. Kanske är det upptäckandet av materialet som varit det viktiga? Nu gäller det bara att jag får med mig kollegor och föräldrar i detta också.

När det gäller den pedagogiska dokumentationen, så tycker jag det är väldigt svårt. Så fort jag känner att jag börjar greppa det, så läser/hör jag något nytt och så börjar tankarna snurra igen. Fast det är väl det som är en av tankarna - man är aldrig färdiglärd, utan kan lära sig nytt och utveckla sina tankar flera gånger om. Och det som fungerar just här och nu, kanske inte fungerar lika bra imorgon?

Slutligen kan jag säga att jag är väldigt sugen på att jobba i ett konstprojekt med barnen. Har tänkt tankarna tidigare också, men inte riktigt våga ge mig på det. Men nu, med denna utbildning bakom mig, så har jag fått lite mer kött på benen och självförtroende nog att kasta mig in i det. Känns riktigt spännande att tillsammans med barnen utforska olika konstnärer och deras olika sätt att uttrycka sig och på det sätt också få syn på olika tekniker man kan använda sig av. Inspireras, utmanas och lära av dem. Hoppas att barnen tycker det kan bli lika spännande som jag tycker!

Referenser: 

Litteratur:

Braxell, Stina: Skapande barn - att arbeta med bild i förskolan. Lärarförbundet 2010

Häikiö, Tarja: Barns estetiska läroprocesser; Atelierista i förskola och skola. Göteborgs Universitet 2007

Lenz Taguchi, Hillevi: Varför pedagogisk dokumentation? Stockholms Universitet 1997

Reggio Children/Projekt Zero: Att göra lärandet synligt - barns lärande individuellt och i grupp (Originaltitel: Making learning visible). Reggio Emilia 2005 (2001)

Vygotskij, Lev: Fantasi och kreativitet i barndomen. Göteborg 2005

Åberg, Ann & Lenz Taguchi, Hillevi: Lyssnandets pedagogik. Stockholm 2005


Föreläsningar/Seminarium:

Andersson, Mia: Dokumentation kring projektarbeten. 2011-11-03
                          Reflektion kring en kreativ pedagogisk miljö. 2012-01-26

Braxell, Stina:  Barns skapande. Atelieristans roll och mötet med material. 2011-09-22
                       Barns skapande och visuella språk. 2011-11-17
                       Barns skapande - imitera, återskapa, nyskapa. 2012-02-23 (lånat från
                                                                         andras anteckningar)

Fabbi, Cristian. 2012-04-02 samt 2012-04-03 (två heldagar med pedagogistan från Bassa Regiana)

Häikiö, Tarja: Ateliern och atelieristans roll. 2011-09-15

Mårtensson, Pernilla: Projektarbete i Reggio Emilia. 2011-11-10

Visuell kultur

Vart vi än vänder oss möts vi av bilder och budskap som vill förmedla något till oss. Att vi på olika sätt påverkas av detta är ganska självklart. Det viktiga är dock att vi tidigt lär oss kritiskt tänkande och är medvetna om hur och att vi påverkas. Jag tycker det är viktigt att vi redan i förskolan pratar med barnen om sådant här och hjälper dem med hur man kan ifrågasätta en del av allt man ser och att man kan tolka saker på olika sätt och att det är helt ok. Tycker Susanne sammanfattade det bra med orden "De bilder som vi dagligen möter kräver att vi lär oss diskutera, analysera och ifrågasätta deras betydelse". Det var det jag tog till mig från denna föreläsning, då endast en liten skara hade samlats på HDK.

Cristian Fabbi

Oj, vad mycket tankar! Två heldagar med Cristian Fabbi har fått hjärnan att gå på högvarv. Skulle behöva en hel vecka (minst) att bara sitta och prata efter detta och lyfta allt man fått med sig. Det svåraste är att veta var man ska börja...

Något vi (Linda, Pia och jag) fastnade mycket i och diskuterade sinsemellan, men också med andra som kom i vår närhet, var det här med att förklara för andra vad vi gör. Vi jobbar som i en bubbla, tycker att det vi gör är fantastiskt, men hur ska vi få andra (tex politiker) att förstå vad det handlar om? Det känns som om vi behöver bli mycket bättre på det. Tänk tex på "flumskolan" - hade politikerna förstått alla tankar som ligger bakom arbetssättet hade det kanske sett annorlunda ut/låtit annorlunda i deras diskussioner?

Tillbaka på jobbet efter dessa dagar började jag och min kollega diskutera sättet de jobbar med projekt på i Reggio. Att de där har kanske 4-5 barn i två grupper som jobbar i ett projekt med en pedagog, medan resten av barngruppen är indelad i smågrupper som arbetar själva. Här i Sverige känns just detta som svårt att göra, då vi inte har med oss politiker och föräldrar i detta tänk. Dessutom börjar barnen i Italien i förskolan mycket tidigare än barn i Sverige, och är uppvuxna med deras sätt redan från väldigt tidig ålder. Därmed inte sagt att vi inte kan jobba i smågrupper, men våra smågrupper behöver befinna sig på stationer där en vuxen kan ha koll på vad som händer. Om något skulle hända och vi inte är närvarande/finns i samma rum, kan vi bli straffade trots att det kanske varit en olyckshändelse. Det är spännande att komma in på dessa diskussioner och återigen märks det ganska tydligt att vi inte kan kopiera allt från Reggio, utan får ta tills oss tankarna de har och sedan göra det som fungerar här, på vår förskola, i vår barngrupp, just nu.
Trots att det gått några dagar nu, så snurrar tankarna fortfarande. Känner att jag kunnat skriva hur mycket som helst egentligen, men behöver landa lite själv först.

(Blogginlägget skrevs bara några dagar efter mötet med Cristian Fabbi, men har inte blivit publicerat förrän nu...)

Det är så orättvist!!!

Detta har inte alls med atelieristakursen att göra, men bara måste få skriva av mig lite...

Igår morse möttes jag av beskedet att en kompis till mig somnat in för gott. Hur kan det vara så orättvist att just hon, en 32-årig mamma som verkligen kämpat i flera år, inte ska få uppleva sin sons uppväxt? Varför måste vissa åka på så många olika saker, som läkarna mer eller mindre står handfallna inför?

Detta är en tjej som i många år kämpat mot en ovanlig sjukdom, där läkarna försökt med allt möjligt för att hon ska må så bra det bara går. Hon lärde sig leva med den, trots allt jobbigt den medförde och en mer positiv person har jag sällan träffat. Kändes lite som hon hade mentaliteten att "Visst kommer det hinder i vägen, men hinder är till för att överkommas!". Det var många läkarbesök, många operationer, många mediciner, men aldrig något klagande.

Men vad händer? Jo, denna tjej åker på ännu en mycket ovanlig sjukdom (tror det är typ 5 pers på en miljon som åker på den). Vad är sannolikheten för att samma person åker på två så ovanliga sjukdomar? Men hon fortsätter kämpa, hålla humöret uppe och se positivt på livet, trots att det är ett helvete ibland.

Men till slut orkade inte kroppen mer. Efter år av sjukdomar, smärta, operationer, sjukhusvistelser mm gav kroppen upp. Och det är så orättvist att någon som kämpat så oerhört inte får leva vidare! Hon kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta!

Missade Tarja igen!

Trodde inte det var sant när jag på måndag morgon vaknade med världens dunderförkylning igen! Femte förkylningen sen årsskiftet... Och på vårdcentralen kan de inte säga mer än "Tyvärr, det är så det ser ut i år. Förkylningarna bara avlöser varandra". Hoppades att jag skulle tillfriskna tillräckligt mycket för att orka gå på kursen på torsdagen, men icke! Det var bara att åka hem och lägga sig efter jobbet och sedan ta del av allas anteckningar återigen.

När jag läste till lärare gjorde vi bildanalys på just Den farliga resan av Tove Jansson, så det hade varit spännande att se om mina tankar kring det hela hade ändrats något sedan dess. Har ju hänt ganska mycket på åtta år (är det verkligen så länge sen?!)

Något som jag har svårt för är dock just Tove Janssons böcker. Har aldrig gillat dem, varken texten eller bilderna. Att analysera bilderna kan visserligen fascinera, särskilt om man hör om hennes liv, och tycker det är spännande med bilder som har fler bottnar än man kanske lägger märke till vid första anblicken. Men jag kommer ändå inte ifrån känslan av den avsky jag känner för dessa böcker. Varför känner jag så starkt motstånd? Mumintrollen i sig är ju ganska söta, bilderna mångfasetterade och berättelserna tänkvärda, men jag kan ändå inte med dem! Varför?

Bildanalys däremot tycker jag är riktigt intressant. Pratar gärna om sådant jag ser på bilder, sådant man kan tänka sig händer runt omkring mm. Och det är väldigt intressant att höra barnens tankar om olika bilder. Att prata om bilderna på dels en denotativ nivå (vad ser jag?) och en konnotativ nivå (vad symboliserar detta? Vad står bakom?) är väldigt intressant. Ofta är det den denotativa nivån som är den svåraste. Vi alla har ju våra erfarenheter med oss och vi tolkar världen utifrån dem. Att då enbart prata om det man faktiskt ser kan vara väldigt svårt.

Enligt mig är bildanalys något som är väldigt viktigt också vid dokumentation. För att välja ut de bilder man gör, så måste man först analysera bilderna utifrån de frågeställningar man haft med sig. Så dels kan bildanalys användas för att få en djupare förståelse för sagor/historier man läser, dels kan man lyfta olika dilemman och dels kan man fördjupa dokumentationen ytterligare. Bildanalys är viktigt i många sammanhang

Skapa i återvinningsmaterial

Tillsammans med barnen på förskolan skapar vi ofta i återvinningsmaterial, men det är inget jag brukar göra själv, så det var en lite spännande utmaning vi fick från Stina. Det svåra när man får en sådan här uppgift är alltid Vad ska jag göra? Men eftersom vi ända sedan i höstas jobbar med dinosaurier på förskolan, så fortsätter jag på det temat denna gång med. Så fram med konservburkar, ståltråd, c-vitaminrör, toapappersrullar, tidningspapper, lim och tyg och börja skapa.

Här ser man hur min långhals växer fram. Plockade fram akrylfärg till ben och huvud, ögon och piprensare till mun också. Tänk vad mycket man kan göra med sådant som egentligen ska slängas!

Ljusbattle

Äntligen en kväll då jag skulle få träffa alla härliga kurskamrater igen. Och vilken kväll det blev! Underbar! Inspirerande! Frigörande! är nog de ord som bäst beskriver det hela.

Först blev vi indelade i fyra olika grupper, där vi under 1,5 timme skulle komma på olika sätt att visa ljus så att man kan få andra inspirerade. I vår grupp kom vi på många olika sätt, några lite mer stämningshöjande som krävde ett riktigt mörkt rum, andra lite mer fartfyllda eller vad man ska kalla det. Väl inne i rummet vi skulle redovisa i, så insåg vi att det inte skulle vara helt mörkt, då en musikvideo spelades mot den ena väggen. Hur skulle vi göra nu? Vi funderade lite och skrev ner en lista på i vilken ordning vi skulle göra de olika saker vi kommit på. När det sedan var dags för redovisningen, så omkullkastades dock alla våra planer! De fyra grupperna skulle mötas i en battle och när första gruppen började insåg vi att det vi tänkt oss kändes alldeles för smått för att synas. Snabbt kom vi på vad vi skulle börja med. Vi stod dock i ett hörn, insåg att ingen ser oss och flyttade oss in mot mitten. Sedan körde det på i ett rasande tempo, med att komma på hur vi skulle vara de som syntes mest på golvet, vilka grejer vi skulle använda oss av, titta på det de andra gjorde mm. Det var bara att släppa alla hämningar och köra på. SÅ kul och en helt underbar inspirerande kväll. Ler fortfarande! Funderar på hur man skulle kunna göra sådant här i barngruppen